Shantaram har väldigt snabbt klättrat upp för favoritboksstegen och verkar, tro det eller ej, hamna på en egen plats vid sidan av Tolkiens böcker! Boken fortsätter ständigt att överraska, förbluffa och fascinera, och jag är väldigt tacksam för att jag fördes till den. Mamma läste den någon gång förra året tror jag och rekommenderade den varmt. När jag och John letade present till Hanna fick jag ett infall och blev helt övertygad om att det var rätt bok att köpa till henne. Det visade sig att hon faktiskt kände till den och hade funderat på att läsa den. När jag sedan började fundera på att själv läsa den fanns Samuel där och hade boken i sitt skåp i skolan. Därmed slapp jag genomgå den i och för sig inte alltför jobbiga processen med att köpa boken eller låna den på biblioteket, men det lilla motståndet hade kanske fått mig att skjuta det hela åt sidan. Så kom då tunisienresan och höstlovet lägligt så att jag kunde släppa allt annat, bara slappna av i solen och värmen, och ha tillräckligt med tid för att komma igång med boken ordentligt. Det känns helt enkelt som om det var meningen att jag skulle läsa den. Sorgligt nog är det bara en liten bit, typ 270 sidor, kvar av den drygt 900 sidor långa upplevelsen.

Det känns lite som om jag försummat mina vänner något på sistone. Skolan höll på att suga musten ur mig innan lovet, men nu intalar jag mig i alla fall att jag repat mig. Igår träffade jag Gustav, som tyvärr på grund av lite olyckliga omständigheter tvingades vänta en stund på mig nere på stora biblioteket, där vi på eftermiddagen fikade, pluggade, pratade och träffade Elin av en händelse. Jag avskyr att låta andra vänta på mig. Har jag någon tid att passa är jag oftast där minst 5-10 minuter för tidigt, ibland så mycket som 15-20. För mig känns det värre att låta andra vänta på mig, än för mig att vänta på andra. Men med det menar jag ju såklart inte att jag gillar att vänta, i alla fall inte någon längre tid och speciellt inte när jag inte vet hur lång tid jag måste vänta.

Zatackan på dagens rast välbehövd. Att jag lyckades uttala den mäktiga får-döds-förbannelsen över Hägg gjorde tillställningen än muntrare. Avsaknaden av den riktige "rosa", som idag ersattes av Hägg på grund av sjukdom, var dock märkbar. Inte heller kommunisten var med, han vänstrade med Caffis.

Timbuktu är bara för skön, såg detta klipp på DN igår.

"The time to relax is when you don't have time for it. "

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Seg och gäspande med ögon som faller ihop av någon oförklarlig trötthet sitter jag här och skriver. Utanför pågår Sveriges valborgsfirande no 1; mellan 10-15 tusen studenter och unga i en liten park och senare ute på fester på nationer och i studentk...

Efter 30hp statsvetenskap på Göteborgs Universitet och 15hp statskunskap på Uppsala Universitet tänker jag ge mig på en jämförelse mellan universiteten och städerna, både var gäller själva undervisningen och den sociala tillvaron. Det bygger på min s...

Efter tre timmars lyckat tentaskrivande om svensk politik och förvaltning ställde vi oss utanför tentasalen för att snacka, frysa ihjäl och skratta åt alla som inte lyckades få upp dörren när dom skulle gå ut (fanns en lapp om att man skulle trycka p...

En kamrat i gymnasiet var ganska dålig på att hålla sig till skrivregler, slarvade med meningsbyggnad, missade lite punkter och särskrev titt som tätt. Detta till trots bloggade han, och han bloggade relativt framgångsrikt. Många var vi som vek os...

Aktuell status: Småont i högeraxeln efter att på parkouren ha gjort för många ”kongs” (kasta sig framstupa över i detta fall en hög plint och liggandes på mage i luften skjuta ifrån ordentligt med armarna mot plinten för att flyga läng...