Själva dom av skolan inplanerade besöken under stockholmsresan var inget som gjorde något större intryck eller som jag vill ta upp här. Med enbart dessa hade vistelsen varit tämligen tråkig, men så blev inte fallet. Tvärt om blev det min kanske bästa stockholmsvistelse hittills.

På torsdagskvällen hade jag ätit på Folkets Kebab med Beno, Boba, Filip, Max och Samuel. Jag blev så grymt mätt att jag nätt och jämt orkade släpa mig hem (hem är för mig platsen där jag bor för tillfället, vilket under vistelsen innebar hemma hos mina vänner Ellen, Emma och Eivind vid Medborgarplatsen i deras stora fina våning). Jag tackade vänligt nej till grabbarnas erbjudande om att hänga med till vandrarhemmet där öldrickande och ballong-volleyboll-spelande på rummet stod på schemat, och lade mig istället i den sköna grå soffan och glodde på TV för första gången denna höst. Senare kom Emma hem och vi roade oss en stor del av kvällen med att superseriöst (inte) leta fakta om vad som hände med aztekerna när spanjorerna kom, garvandes och kämpandes med uttalet på Tenochtitlan, Tlaxkaltekerna m fl. Vid strax efter 12-slaget gick jag motvilligt och la mig då jag var tvungen att hinna med ett tåg till Uppsala från centralen vid strax efter kl 8 morgonen därpå.

Det var väldigt skönt att umgås med någon som är så pass nära (även om vi inte träffats sådär väldigt många gånger) men som inte direkt har den där bestämda uppfattningen om hur jag ”är”. Så att man kan vara den man egentligen är och vill vara. Bara en sådan sak som att Emma kunde börja brottas med mig i soffan för att försöka radera några bilder på min kamera. Jag tror tyvärr inte att det skulle falla någon av mina vänner på Gotland in att göra så, för att dom fått någon felaktig bild av mig som överseriös och obarnslig. Jag tror inte alls att jag egentligen är det – nej jag vet att jag egentligen inte är det – men när man väl har blivit tilldelad den rollen är den svår att ta sig ur. Eller att vi bara satt och snackade vid köksbordet i ett par timmar. För andra personer jag känner skulle det nästan kännas otänkbart – jag är ju den tystlåtne som oftast bara lyssnar och gör något enstaka inlägg, det går väl inte att föra ett samtal med mig?

Satt och fikade med Elin på Cozy vid Medis en stund på fredagskvällen. Vi pratade öppet och ärligt om oss själva, och det kändes väldigt skönt. Elin är en av dom få vänner jag känner att jag verkligen kan prata med om vad som helst, utan att det blir jobbigt. Apropå det jag skrev ovan om att jag är den tystlåtne som bara lyssnar och gör enstaka inlägg så pratade vi bl a om just det. Jag är oftast inte den som slänger ur mig min första bästa tanke. Jag vill helst ta till mig vad andra sagt, tänka igenom det och sedan överväga vad jag vill säga och hur jag vill säga det, innan jag säger det. I många diskussioner hinns det inte alls med, och då nöjer jag mig ofta med att lyssna och försöka ta till mig vad andra säger. Därför älskar jag dom samtal som då och då förs hos våra vänner i Värmland som vi brukar träffa ett par gånger om året. Då lämnas det säkert femton sekunders andrum mellan varje kommentar, utan att det blir ett dugg obekvämt. Då har alla tid att verkligen känna efter och tänka igenom saker och ting innan man fortsätter. Men självklart är det inte alltid så för mig, att jag sitter tyst och lyssnar. Det beror oftast helt på samtalsämne och hur mycket man har gemensamt med personen man talar med, hur bra det flyter.

På fredagskvällen efter att jag legat i den stora grå soffan och läst Shantaram (som för övrigt Elin också börjat läsa nu) ett tag, kom mamma med Lars och hans två sönder Simon och Sebastian till Stockholm från Göteborg. Under helgen har man inte sett Simon och Sebastian så jättemycket då dom umgåtts med polare i Stockholm. Vi bodde på Scandic i Alvik, och som vanligt när man bor på hotell så är det frukosten som ger mest. På söndagsmorgonen åt jag äggröra och bacon, en stor ciabbata-liknande macka med Philadelphiaost och björnbärssylt, nudlar med vårrullar, bulle, te, blåbärssaft, färsk tomat och till sist en till portion äggröra och bacon. När man ändå är inne på mat så åt jag en otroligt god moussaka på lördagskvällen och kanske dom godaste lamfärsbiffarna någonsin på söndagseftermiddagen.

Att umgås med Emma, att prata öppet med Elin på fredagsfikat och att träffa mamma och Lars i helgen och äta god mat var vad som gjorde denna Stockholmsvistelse till min bästa hittills. Tack för det!

"It's so easy to fall in love but hard to find someone who will catch you."

Igår var en av dom bästa dagarna under dom senaste två månaderna. Disputationen av engelskauppsatsen gick utan problem, och hålan fylldes av härligt Zatackaspel med en blandning av gamla rävar och några gästspelare från andra klasser. Efter skolan hängde Kriss med hem, och vi satt och snackade, drack te och lyssnade på musik i ett par timmar. Kriss blev kär i rött vanlijte och lånade första boken om Arn. Najs att träffa någon som frågar efter boktips, dom flesta har en hel hög med böcker hemma som dom ska läsa. Det är trevligt att kunna umgås med Kriss utan att Andis är med (inget ont om Andis!). Det är lite småskumt att bara känna/umgås med folk via någon annan. Härligt med nya vänner, det är alltid välkommet!

När Kriss gått slängde jag ihop lite pasta, falukorv och stekt paprika. Lagom när det var klart kom Gustav och gjorde mig sällskap. När jag ätit klart visade det sig att han varken hade ätit lunch eller middag. Jag fick efter lite trugande i alla fall bjuda honom på lite havregrynsgröt med russin och solroskärnor, och den slank ner lätt. Efteråt satt vi och pratade, spelade kort och lyssnade på musik. Vi lyckades komma på en ny variant på svälta räv, som handlade mer om att rytmiskt lägga ut korten i takt till musiken (med variation i rytmen som byggde på något mystiskt icke-verbalt samspel mellan oss) än att vinna. Vi höll på med det i minst en och en halv timme, och jag var svettig när vi slutade. Resten av kvällen kollade vi lite bilder och youtube-klipp.

Idag började dagen dåligt. Arbetsförmedlingen förstörde sovmorgonen till 11 och gav oss istället en håltimme mellan 09:20 och 11:00. Zatackaspelarna försvann åt olika håll och några hade lektioner. Jag gjorde ett försök att hänga i Caffis men jag kan bara konstatera, it's not my place. Jag satt mig med musik i öronen och degade lite framför en dator i biblioteket. Plötsligt får jag syn på Melker och lite folk i hans klass. Jag fick Zatacka-vibbar och bjöd in dom att spela. Vi lirade en lång stund och det var riktigt skoj, även om det märktes att jag haft ett litet försprång i träningen. I vår klass är Zatacka-traditionen att den som vinner får äran, men det finns bara en vinnare, och resten är förlorare. Under spelets gång pågår också ett psykologiskt spel där man försöker psyka och dissa varandra så hårt som möjligt.

I SP1d däremot ser det annorlunda ut. Hos dom finns bara en förlorare, och resten vinnare. Under rundans gång bestämmer man där ett förudmjukande uppdrag som måste utföras av den spelare som får lägst poäng. För att behålla sin heder måste man som förlorare utföra uppdraget. Idag var det Hoas som hade oflyt och tvingades gå fram till bibliotekarien och i alvarlig ton förkunna att han var bög, medan dom andra i klassen fnissandes gömde sig bakom en bokhylla.

"Friends are relatives you make for yourself." - Eustache Deschamps

Man kan nog säga att jag återupptäckt Led Zeppelin lite dom senaste dagarna; bandet som jag var helt förtrollad av under senare delen av mellanstadiet och början av högstadiet. Dom har fått stå tillbaks lite för nyare och ofta hårdare musik dom senaste åren, men jag har aldrig tröttnat på dom. Nu har jag dock börjat lyssna på dom mer igen, och samma rysningar som förr går genom kroppen när Page spelar solot i Stairway to Heaven eller när Plant känslosamt sjunger den hjärtskärande vackra Babe I'm Gonna Leave You. Ibland känner jag bara för att fokusera på Bonhams otroliga känsla och finess vid trummorna som han visar på genomgående i princip alla låtar, men som man renodlat kan lyssna på i Moby Dick under det nästan 20 minuter långa trummsolot (den långa versionen på "How the West Was Won"-albumet). Kort version här. Inte heller Jones insats på bas i exempelvis låten What is and What Should Never Be ska underskattas. Dessutom spelar han orgel och keyboard i flera låtar, och har haft stort inflytande över rytmen i låtarna tillsammans med Bonham.

Jag vet inte om jag tycker det är möjligt att ranka musiker, men Jimmy Page anses av många vara en av värdens bästa gitarrister och John Bonham hamnar sällan sämre än 2:a på listor över trumslagare. På min lista över bästa musik (om det nu går att gradera då det beror så mycket på stämning, tillfälle och humör) hamnar nog Led Zeppelin fortfarande högst upp.

När jag lekte runt på Youtube hittade jag detta klipp. Va mäktigt för Grohl att få äran att spela med Page och Jones, och vilken upplevelse att som åskådare få se den kombinationen!

"Nostalgia is like a grammar lesson:  you find the present tense, but the past perfect!" - Owens Lee Pomeroy

"Weekends are a bit like rainbows; they look good from a distance but disappear when you get up close to them." - John Shirley

Läste en artikel på Metro.se om IPRED-förslaget och kände att jag ville dela med mig av det till mina läsare.

Har du möjlighet så tycker jag att du ska gå med i gruppen "Stoppa IPRED" på Facebook.

Namninsamling mot IPRED:
http://www.namninsamling.com/site/sign.asp?id=3234

Jag vill påminna om mitt inlägg från i januari:
http://pure.bloggagratis.se/2008/01/31/482139-sharing-is-caring

Citat ur inlägget: "Jag tycker det är väldigt orättvist idag när ett fåtal personer döms till skyhöga böter för att ha delat ut en film eller några få musikfiler, bara för att man vill avskräcka oss andra från att fildela. Är det verkligen moraliskt riktigt att i vissa fall förstöra människors liv eller i alla fall deras ekonomi för att de begått ett brott som regelbundet begås av mer än 10 % av befolkningen? Tänk på den ensamstående tvåbarnsmamman i USA som nyligen dömdes till över en och en halv miljon kronor i böter för att ha delat ut 24 mp3-låtar. Vad har hon för framtid? Vill vi ha det så i Sverige också?"

Just nu är det den sista frågan i citatet som det handlar om. IPRED skulle innebära att vi lät privata företag jaga fildelande Svenssons, och få större rättigheter än vad polisen har idag. Men precis som med FRA-lagen kan folket, vi, trots allt påverka..

"Yes, we can!" - Barack Obama

Dagen började minst sagt beklagligt. Igårkväll när jag skulle gå och lägga mig påminnde John mig om att arbetsförmedlingen skulle träffa alla 3:or idag klockan 08:10. Fan!, sa jag, då missar vi ju sovmorgonen till 11! Jag gick därför upp vid 7 i morse, men John var sjuk och bestämde sig för att stanna hemma. Jag kämpade mig iväg till skolan i kylan, och väl där kommer jag på att jag bara antagit att mötet skulle hållas i hörsalen. Jag går dit, men dörren är låst och ingen är där. Förvirrad vänder jag mig om och stötet på ett gäng andra sam:are från en annan klass som även dom letar efter arbetsförmedlingen. Vi gick till aulan, men även den var låst. Till slut kom vi fram till att det helt enkelt var nästa tisdag. Jag behöver nog inte tillägga något om min sinnestämning och hur glad jag var på John.

På gympan klockan 11 (efter några timmars förvisso ganska okej dö-tid i skolan) fick jag dock redan på att jag har gympabetyget säkrat även om jag inte presterar mer än VG på det enskilda arbetet. Efter denna lektion var det projektarbetestid, och vi (jag, Elin, Milly och Johan) gav oss iväg till Signalen och handlade på väg hem till Milly. Där hade vi väldigt trevligt och bakade också en fantastiskt god paj. Frukosten från klockan kvart över sju i morse fick räcka fram tills klockan 15:20 när pajen var redo att ätas. Det var väl värt väntan. Efteråt blev det lite chillande här hemma med Johan, Elin och Hanna. Det slutade dock lite abrupt och jag fick lite dåligt samvete för att jag inte riktigt sa hejdå ordentligt till Elin och Hanna när dom gick då jag precis just då satt fast i en chatt. Men det visade sig att Hanna känt det som om dom bara försvann iväg plötsligt, så det är nog lugnt.

Imorgon är jag "ledig" vilket under rådande omständigheter innebär att man pluggar. Lyckades dock övertala gympaläraren att vi skulle få en extra dag på oss med det enskilda arbetet, så då har jag tid att fira Melker på torsdag. Han fyller år idag, GRATTIS MELKER! Hoppas du haft en fin dag, och må det kommande året gå dig minst lika väl som vi hoppas att Obamas valdag går!

"Growing old is mandatory; growing up is optional." - Chili Davis

Igår kväll liggandes i min säng, var lite låg, frågade jag mig om någon verkligen känner mig. Visst, jag är han killen som är schysst, duktig på datorer, som är pålitlig och rätt smart; han som inte festar och inte vill göra som alla andra, som aldrig blir arg, sur, besviken eller ledsen utan för det mesta håller humöret uppe och försöker dra med andra; han som kan vara med de flesta, som lyckas kombinera att vara sam:are, datornörd och extremsportare och som kan ta tag i saker och få folk att lyssna.

Självklart är jag mer än det, och självklart blir jag arg när folk är respektlösa eller elaka; självklart blir jag sur eller irriterad när folk börjar prata med en på lektionen när läraren eller någon elev står och pratar till klassen; självklart blir jag sur och besviken när jag ska hålla i en mountainbike-lektion på gympan och regnet bara häller ner, nästan halva klassen inte dyker upp, och när cykeluthyraren kommer en halvtimme för sent; självklart blir jag ledsen när vänner sviker, inte ställer upp eller inte håller vad dom lovat. Men jag är så mån om att inte dra ner andra i mitt träsk vid dessa tillfällen, så jag försöker ändra min inställning, kämpa med att hålla modet och humöret uppe, och inte vara den personen som jag själv brukar ha svårt för; den oengegerade, motvilliga, sura och irriterade, som bara smittar av sig på sin omgivning och känns som en tyngd som man måste kämpa för att inte ge efter för. Men självklart finns känslorna där ändå.

Och självklart deppar jag ibland över mina brister och tillkortakommanden, över min blyghet och feghet, över min rädsla för det som är okänt för mig, över att jag kanske inte är så öppen och lätt att komma nära. Och ibland deppar jag för att det känns som om folk för lätt ger upp försöken att verkligen lära känna mig.