Att kunna gå genom stan en mörk kväll, helt ensam, lyssna på vindens ylande i trädtopparna, gena genom parker och mörka buskage och känna sig fullständigt trygg. Att var och varannan minut passera någon bekants hus. Att ha minnen ända ifrån barndomen fästa vid gator, gräsmattor, kiosker och träd som man passerar. Att ha kompisar att skratta med, vänner att krama och extrafamiljer som välkomnar en som en son. Att känna den speciella avslappnade puls som får en att glömma stressen när man går på stan, står i kö eller sitter på ett café.

Hemmen man bott i. Dagmammorna man gått hos. Stränderna man knackat kattguld på. Platserna där man lekt. Skolorna man gått på. Gungorna man hoppat från. Gatorna man skejtat på. Platserna där man haft picknick. Skogsdungarna man lajvat i. Vägarna man åkt på. Trädgårdarna man sprungit i. Skogarna där man plockat svamp. Lokalerna man haft LAN i. Träsken där man badat. Stränderna man tältat på. Raukarna man klättrat i. Ställena där man inte fått fisk. Träden man suttit i. Borden man trickcyklat på. Affärerna där man handlat. Backarna man åkt pulka i.

Vännerna. Dom man knackat kattguld med. Dom man målat med. Dom man lyssnat på musik med. Dom man lekt krig med. Dom man gungat med. Dom man cyklat med. Dom man åkt inlines med. Dom man skejtat med. Dom man lajvat med. Dom man haft LAN med. Dom man flugit drake med. Dom man spelat TV-spel med. Dom man kastat frisbee med. Dom man bakat med. Dom man spelat Game Boy med. Dom man fiskat med. Dom man hoppat studsmatta med. Dom som varit barnvakt åt en. Dom man eldat med. Dom man spelat pingis med. Dom man campat med. Dom man druckit te med. Dom man bott med. Dom man argumenterat med. Dom som gått i samma klass. Dom man promenerat med. Dom man haft kortspelskväll med. Dom man spelat Diablo II med. Dom man spelat Zatacka med. Dom som bor på landet. Dom som bor i stan. Dom man skakar hand med. Dom man kramar. Dom som man känner utan och innan. Dom man velat lära känna bättre. Dom som är yngre. Dom som är vuxna. Dom man glidit isär från. Dom man hållit ihop med. Dom man alltid kommer känna. Dom man knappt hälsar på längre. Dom som alltid finns där. Dom som svikit. Dom man känt länge. Dom man nyss lärde känna. Dom man gråtit med. Dom man rest med. Dom man försonats med. Dom som kommer sakna en. Dom som kommer glömma en. Dom man gråter över att lämna. Dom man hoppas känner likadant.

På lördag flyttar jag från Gotland på riktigt, efter drygt nitton år. Gråtandes skriver jag om sådant jag kommer att sakna.