Nu har resultatet av övervakningsundersökningen som jag deltog i publicerats på SvD:

•70 procent av gymnasieeleverna tror att kameraövervakning skulle öka tryggheten i skolan.

•89 procent av gymnasieeleverna tror att det skulle förebygga skadegörelse i skolan.

•Nio av tio gymnasieelever skulle tillåta kameraövervakning på den egna skolgården och på vissa platser inomhus i skolan, under förutsättning att de visste att materialet bara skulle användas om något allvarligt inträffat (stöld, skadegörelse, mobbning, våld eller narkotikalangning) och om det var en av skolan utsedd säkerhetsansvarig som fick tillgång till materialet.

•70 procent av föräldrar till gymnasieelever skulle tillåta kameraövervakning på den egna arbetsplatsen under motsvarande förutsättningar.

•Sju av tio gymnasieelever skulle till och med tillåta kameraövervakning inne i klassrummen.

•Föräldrar till gymnasieelever har en mycket positiv inställning till övervakning, men de anser att skolorna ska vara tillståndspliktiga och beviljas tillstånd innan övervakningen påbörjas.

•Sex av tio rektorer vill se att materialet sparas i en månad eller kortare, medan lika stor andel av elever och föräldrar kan tänka sig att materialet sparas tre månader eller längre.

Vad säger nu detta? Vad har undersökningen för värde? Undersökningen är gjord av Svenska Stöldskyddsföreningen som ju ganska naturligt vill ha mer övervakning. "Det är viktigt att inte tappa bort trygghetsaspekterna i integritetsskyddets namn", säger man exempelvis. Personer från Demoskop ringer upp människor och ställer 20-30 frågor i snabb följd som personen förväntas ta ställning till, exempelvis "Tror du att kameraövervakning i skolan skulle öka tryggheten?". Frågan i sig visar att man förväntar sig en gissning tillbaks och det är ju ganska självklart eftersom personen ska ta ställning utan att ha något som helst underlag för sitt svar. Ingen information om övervakningens konstaterade effekter presenteras för intervjuoffret, man har ingen vidare betänketid eftersom man förmodligen inte vill stå halva dagen med en person väntandes på svar i luren och övervakningsproblematik är ju inget som var och varannan svensk har grävt ner sig i. Om man nu ska svara på ovan ställda fråga så tänker man förmodligen bara i ett kort steg. Eftersom aktiviteter i skolan hamnar på film så kommer det att begås färre brott och mindre skadegörelse och det som ändå förekommer blir lättare att klara upp, därför kommer man att känna sig tryggare i skolan. I fler steg än så är det svårt att hinna tänka.

Personligen försöker jag tänka i ett vidare och längre perspetiv. Jag försöker lyfta blicken och se var vi är påväg istället för att kryssa mellan tallbarr och stenar på marken. Att övervaka någon är för mig att behandla denna någon som en potentiell brottsling eller bråkmakare. Om man inte misstänkte att personen skulle kunna komma att göra något dumt så skulle man ju inte övervaka den. I en värld där man övervakas utan konkret brottsmisstanke, till och med i skolan, behandlas människor som potentiella brottslingar, dom misstänkliggörs. Vem som helst kan vara en våldtäktsman, pedofil eller mördare. [IRONI]Då är det är väl tur att alla övervakas överallt så att du kan känna dig trygg i denna hemska värld?[/IRONI] Jag vill inte leva där. Jag vill leva i ett samhälle som bygger på förtroende och tillit. Där man utgår från att människor gör rätt för sig och sköter sig och där bråkmakarna utgör ett undantag, en liten minoritet (så som det ju faktiskt ser ut i verkligheten).

Övervakningskameror i skolan kan säkert skapa en kortsiktig falsk trygghet hos en del. Samtidigt är det ett steg i att minska tryggheten och öka rädslan. Om skolan är en så farlig plats att vi behöver ha övervakningskameror där, varför ska man då känna sig trygg? Den tryggaste skolan jag gått på, där fick ingen ha lås på skåpen och det fanns inga konton eller lösenord på datorerna. Skorna togs av i hallen och lämnades tillgängliga för vem som helst att sno. Det byggde på att alla litade på varandra, och det var grunden för trygghetskänslan. Man förväntade sig att alla skötte sig och var schyssta, och det var så gott som alla alltid. Nu förväntar man sig istället att brott och skadegörelse ska förekomma och att elever inte kan sköta sig. Var ska det leda?

Man ska inte heller glömma den osäkerhet och rädsla som kamerorna i sig kan framkalla hos en del. Vad vågar man egentligen göra framför kamera? Spelar det någon roll ifall man vet att ingen kommer titta på filmen eller har kameran en hämmande effekt? Hur vet man att övervakningen inte kommer att missbrukas, att information kommer att läcka ut?

En undersökning baserad på oinformerade personers gissningar hamnar i media och läses av tusentals andra, människor som förmodligen påverkas av andras ställningstaganden. Vad känns tryggast, att tillhöra dom 70-90 % som  ställer sig positiva till kameraövervakningen i skolan eller att tillhöra dom 10-30 % som säger nej? En undersökning baserad på oinformerade personers gissningar kommer kanske delvis ligga till grund för framtida politiska beslut. Var är dom öppna politiska debatterna? Var är den levande demokratin där meningsmotståndarna möts öppet framför en deltagande publik för att debattera, lägga fram fakta och kämpa för att övertyga varandra och dom velande? Demokratin fungerar bara sålänge folket i den förblir upplyst och informerat. Vi kan inte förvänta oss att komma någonstans med lösa, ogrundade och framtvingade gissningar.

Jag säger inte att majoriteten nödvändigtvis skulle ställa sig på min sida om den var bättre informerad, men jag tror att chansen skulle vara betydligt större.

Jag försökte svara på frågorna i undersökningen på ett nyanserat sätt och ratade inte bara allt rakt av. Men ni kan nog ändå lista ut ungefär hur en medlem i Piratpartiet svarar.