Denise berättade idag om hur svårt hon har att bara ta det lugnt och göra ingenting. Hon målade upp en spännande tillvaro där det alltid finns saker hon vill göra, saker som på ett eller annat sätt är produktiva, en tillvaro där tiden verkligen utnyttjas. Denna tillvaro känns för mig idag väldigt främmande, vilket fick mig att fundera. Nedan kontrasterar jag två grova generaliseringar.

Jag fascineras av människor som är så driftiga, som tar tag i saker, är nyfikna på världen och som lyckas hålla en mängd bollar i luften samtidigt. Inte bara lyckas många av dom hålla en mängd bollar i luften, vissa känner till och med ett trängande behov av att alltid ha det så. Rastlösheten slår till så fort och tvingar sinnet att snabbt komma på något nytt att göra, något produktivt och i dom flesta fall meningsfullt. Så stor värld, så lite tid, varför ödsla den i tysthet och vila? När världen dukar upp alla möjliga nöjen och intressanta aktiviteter, hur kan man då välja att ligga i sängen och glo upp i taket? Hur kan det vara möjligt att välförtjänt luta sig tillbaka och säga att man gjort sitt när det ständigt finns mer att uträtta, nytt att lära sig, kläder att tvätta, en chans att göra någon glad eller sig själv stolt? Vad ger det världen att se en film? Vad ger det dig att sitta still? Vem kommer minnas dig om hundra år för att du satt hemma och läste böcker och lyssnade på musik eller satt på en sten och njöt av skogens doft? Nej, ska det vara avslappning ska det placeras in på schemat som allt annat, och vara i syfte att förbättra ens prestationer. Springer jag från jobbet så hinner jag med bussen till avslappningen på gymmet, inga problem! För att komma långt måste man inse att man alltid kan bli bättre!

Själv gör jag det jag ska men inte mer om jag inte verkligen vill. Håll en boll i luften och glöm allt annat tills du lärt dig bollen utan och innan. Byt sen boll. Men luta dig däremellan tillbaks och reflektera över vad du lärt dig, hur du mår och vad du behöver. Vilka bollar kan vara värda att plocka upp längre fram? Vill du sätta spår som formar framtiden? Sätt då få spår men gör dom djupa. Det finns alldeles för mycket att välja att göra under ett liv, hur ska du någonsin bli nöjd om ingenting är tillräckligt? Hur ska du orka ta dig igenom ett helt liv med krav på att ständigt prestera? Varför jaga lyckan någon annanstans när du kan finna den här och nu? Hur ska du kunna lära känna dig själv, ett ting eller någon annan på djupet om dina tankar ständigt är inställda på vad som kommer härnäst? Nej, tacka vet jag det enkla livet där man själv eller tillsammans med människor man älskar, i lugn och stillhet läser en bok framför brasan eller odlar sin trädgård, där man lägger ner sin hela sin själ i det man för tillfället gör oavsett om det är att hugga ved, laga mat eller att vila. Framgång bör inte mätas i hur långt man kommer i livet, utan hur nära man kommer det som är värt något.

Jag har målat dessa livsåskådningar i avsiktligt bjärta färger och jag anser att båda bär på mycket sanning. Själv skulle jag nog behöva inspireras mer av den första åskådningen men jag tror att många andra skulle må väldigt bra av att ta till sig en del av den senare. Vad tror du?