Alla inlägg under december 2010

Av Nandi - 29 december 2010 11:27

Med åtta minuters försening rullade jag iväg från Göteborgs centralstation sittandes med solens bleka strålar i ansiktet på övre våningen i SJ:s nya dubbeldeckare. Den unge halvindiske datornörden med lurar i öronen kunde pinsamt nog inte förstå sig på hur man skulle öppna tågets high-tec-dörrar, så en gammal gubbe fick lov att visa jedi-tricket. Varje gång jag åker tåg blir jag förvånad över hur välisolerade vagnarna är – man rullar ju fram nästan ljudlöst.

Jag hade bestämt med pappa att ses på centralen och ta en fika, förutsatt att väderguden släppte fram tåget. Tre tåg i motsatta riktningen hade ställts in den morgonen så jag förberedde mig på det värsta. Mirakulöst nog var dock både tåget och pappa helt i tid. Efter en pratstund på ett café kom en gammal vän till pappa som tydligen hade varit med på Gotland i samma veva som mamma och pappa träffades. Pappa föreslog att vi skulle ta en sväng förbi hans kontor i Plantagons nya lokaler uppe i DN-skrapan. Som vanligt när jag är med pappa och har en tid att passa var jag lite nervös och självklart så lyckades han köra fel så att vi åkte runt på fel vägar i en halvtimme innan vi kom rätt igen. Kontoret (på 22:a våningen tror jag) var fräscht och hade grym utsikt. Jag fick lite rysningar av alla Apple-produkter men förstår att det måste vara smidigare med tråkiga Macs eftersom det inte är leka och klura med tekniken man vill göra på ett kontor. Även en retard ska kunna få projektorn att fungera. Bilresan tillbaks till cityterminalen gick bättre och jag kom i god tid till den proppfulla flygbussen mot båten.

Bakåtlutad i en vilstol med ett leende på läpparna gled jag ut med M/S Visby från Nynäshamn till ljudet av säkerhetsfilmens ”I hiendelse av nöydliege ljuda sjyu korte u ein loång signal. Påtag flytviest u varme kliedar…”. Kaptenen briljerade som vanligt med sin engelska och avslutade med ”We will arrive zero zero twenty”. Båten var i tid och sjön var lugn.

Väl framme blev jag varmt välkomnad och hämtad av Gustavs mamma Christina. I väntan på att Gustav kommer hem från Jönköping ockuperar jag hans rum. Jag hade bestämt mig för att lämna allt plugg hemma i Göteborg och den första natten på ön drömde jag att jag glömde att svara på sista tentafrågan och därför till mitt förtret inte fick VG på kursen. Jag hoppas det inte var ett tecken.

Igår sov jag länge (halv tio) och begav mig mitt på dagen ut på en liten promenad. Första anhalt efter att ha pulsat runt i snön på hällarna var vår gamla helsköna granntant Anna-Greta som vi delade trappuppgång med 96-98. Hon var lika pigg, glad och busig som vanligt och det blev kakor, mycket skratt och bildvisning.  Strax innan tre gav jag mig iväg ner mot innerstan för att träffa David på stans najsaste fik – Hedbergs. I var sin skön gammal fåtölj satt vi nere i det urgamla källarvalvet och pratade studier, Uppsala och världspolitik i ett par timmar. Det är främst David som tjatat på mig att komma till Uppsala, det var han som fixade rummet åt mig där och det är hos honom jag ska bo i någon vecka innan jag får tillträde till rummet.


  (Hedbergs is the place to fika at.)


Vid halv 6-tiden blev det kallt om benen och vi antog att dom stängt av värmen och tyckte det började bli dags för oss att bege oss iväg. Jag drog hem och vände igen eftersom Johan ”16” Olsson kom och hämtade upp mig för att träffa ett gäng från den episka gymnasieklassen. Vi gav oss bort till Hanna där vi sammanstrålade med Max, Ella och Milly. Det är skoj att se att alla lever och mår bra. Hanna pluggar ryska i Uppsala och ska till Moskva under våren, Ella är au pair i Holland, Max som pluggat filosofi med mera har kommit in på juridik på Uppsala, Johan jobbar sig rik på ICA och planerar att dra ut och resa nästa år och Milly har jobb på Apoteket och flygplatsen och har nu kommit på att hon vill bli sjuksköterska. Efter en komplicerad beställning via telefon från indiska restaurangen (vi fick upprepa utkörningsadressen hur många gånger som helst och till slut bokstavera den och sedan även ge en vägbeskrivning) fick vi hem en massa underbar mat som man ju var tvungen att äta sig alldeles för mätt på. Senare på kvällen joinade Hannas bror Herman oss och spelade kort.

Av Nandi - 26 december 2010 18:10

Innan jag gör något annat vill jag hedra mina skor:


 

Säga vad man vill om Danmark men skor kan dom! Dessa ecco-skor med goretex och jakskinn har burit mig genom två nordiska höstar samt under 30 mils bergsvandring i Himalaya och dom enda synbara skadorna är en minimalt jack i lädret framme på vänsterskon (syns på bilden) samt lite noppor bak i hälarna (syns också). Idag fick dom sig en omgång läderfett och impregnering för fjärde gången under sin livstid tror jag, det var dom värda.


Jag har vigt en stor del av dagen till att packa och fundera ut vad jag ska ha med mig när jag tar tåg/buss/båt till Visby imorgon. Jag ska under en tiodagarsperiod återgå till livet-i-en-ryggsäck som jag levde större delen av tiden från mitten av januari (när jag och Jahmi flög till Indien) och fram till augusti i år (när jag kom hem från min sommar hos vännerna på Gotland). Det ska blir rätt mysigt. Det är något speciellt med känslan att slänga på sig en stor, lite halvtung ryggsäck som innehåller det mesta man behöver i materiell bemärkelse och sedan bege sig iväg någonstans.


"It's a dangerous business, Frodo, going out of your door. You step onto the Road, and if you don't keep your feet, there is no knowing where you might be swept off to."


För skojs skull gjorde jag en liten lista över vad jag tar med och längden förvånar mig faktiskt. Bland självklarheterna finns windows-skiva (man kan fan aldrig resa någonstans där det finns människor och datorer utan att ha en sån), multiverktyg (det hör till ovanligheterna att man inte får användning för en skruvmejsel någon gång) och mitt sovsäckslakan som gör att man slipper tvätta sovsäcken lika ofta. Kniv tar jag mest med mig för att fira att jag slipper alla jäkla begränsningar på vikt, storlek och innehåll som man måste förhålla sig när man flyger. Imorgon ska jag sitta på ett intercitytåg i knappt fem timmar, på centralen i 2,5 timme, på en buss i 50 minuter, på hamnterminalen i 45 minuter och på båten i 3 timmar. Det är ju fusk att flyga Göteborg-Visby på 1 timme ;) Haha, nej men allvarligt talar så har jag inget större problem med långa resor. Att sitta och sova eller glo och föra en inre diskussion med sig själv en hel dag samtidigt som olika landskap far förbi utanför rutan är väl inge svårt? Och nu när jag har dator och musik så blir det ju rena nöjet! Så länge man sitter på en fodrad sits och slipper latrindoft så är inga resor outhärdliga. Om intresseklubben vill anteckna så finns min packlista nedan. Har jag glömt allt nu?



1 rånarluva
1 t-shirt
1 nätverkssladd
2 underställströjor
1 underställsbyxor
1 jeans
1 tjock luvtröja
1 tunn fleecetröja
1 skjorta
1 kashmirulltröja
1 regn/vindjacka
1 systemkamera, väska och laddare
2 extra kamerabatterier
1 laptop och laddare
1 kniv
1 resehandduk
1 kamerastativ
1 bälte
6 kalsonger
7 par strumpor
1 liten ryggsäck
1 sovsäck
1 sidensovsäckslakan
1 multiverktyg
1 HDMI-sladd
1 pannlampa
1 trådlöst bredband
1 glasögonfodral
1 mobilladdare
1 hörlurar
1 öronproppar
1 headset
1 minipenna
1 sticky notes-block
1 mus
2 karbinhakar
1 musmatta
1 kortlek
1 vind/regnbyxor

1 polariseringsfilter
1 necessär
1 raklödder
1 rakhyvel
1 deo
2 parfymer
1 tandborste
1 tandborstskydd
1 tandkräm
1 nagelknipsare
1 klädrulle
1 mobil
1 plånbok
1 toarulle
1 Windows 7-skiva
1 hörlurs-split
1 microfibertrasa
1 dunjacka
1 halsduk
1 vantar
1 ecco-skor
1 mössa
1 stor ryggsäck som allt (förutom det jag har på mig när jag reser) ska ner i

Av Nandi - 25 december 2010 22:01

Jag hade en väldigt mysig julafton igår – utan en massa julklappar, utan dopp i grytan, utan ”julmusik” och med en ovanligt ful plastgran. Helt enligt familjens tradition firades julafton i år på en ny plats med andra människor än tidigare jular. Lussebullsbak (i muffinsform), god mat (Janssons och rökt lax var mina favoriter), intressanta samtal i gott sällskap och alfapet-spelande sent på kvällen. Där fick jag för övrigt chans att briljera med ordet ”axiom” som professor Falkemark för några veckor sedan lite förbryllad fick förklara för klassen vad det betydde. Jag och Simon, som var på lag, fick inte godkänt på ordet örnsex och vi vägrade godkänna bisonsäd men tråkigt nog märker jag nu att Word felmarkerar på det första men inte på det senare. Det enda jag egentligen saknade lite på julafton var Svensson Svensson som jag beslutade mig för att strunta i eftersom vi satt och åt kvällsmat då. Jag får vänta till nästa år med att skratta åt när Gustav bestört utbrister ”VAD ÄR DET DÄR FÖR JÄVLA STOLPSKOTT, VAR ÄR ARNE WEISE!?!”.

Juldagen har präglats av att mamma tyvärr gick med i klubben för alla som halkat på omkull ute och skadat armen, samt av den varje år återkommande insikten om att det ju bara är skit på TV trots att det är den enda dagen på hela året som man verkligen känner att man mycket väl kan tänka sig att spendera i soffan med sällskap av chokladaskarna och bara dega.

I övermorgon ska jag (notera SKA!) komma fram någorlunda i tid med intercitytåget till centralen i Stockholm på eftermiddagen. Förhoppningsvis får jag även tid för en fika med pappa innan jag tar bussen mot Nynäshamn och Gotlandsbåten. Jag försöker att inte bygga upp för stora förväntningar på Gotlandsvistelsen (det är bättre att fara med öppet sinne) men det är svårt eftersom jag vet att jag kommer träffa en massa underbara människor. Mitt stora dilemma just nu är för övrigt huruvida jag ska ta ryggsäck eller rullväska. Det lutar lite åt ryggsäck eftersom det är mycket mer awesome, även om det blir tyngre. Med vinterkläder, dator, kamera och sovsäck blir det ju en del att ta på ryggen, men får det vara värt. De löysa si, som man säger på ön!

Som avslut vill jag föra tipset vidare som jag fick från mor idag. Gillar man akustisk gitarr och flamencostil är denna gamla låt helt underbar: Al Di Meola – Mediterranean Sundance. Mamma brukade tydligen vräka på den på morgonen när hon bodde med väninnan Britta i Stockholm för hundra år sedan, levde hippieliv och hängde med latinamerikanska gatumusiker.

Av Nandi - 21 december 2010 23:45

Så var jullovet kommet och man sitter lite frågande och tycker inte att det känns så dramatiskt som det brukar. Kontrasten är inte lika stor mellan lov och skoldag när man bara har lärarledd undervisning knappt ett par timmar om dagen i normaltillstånd. Efter en tur till Vågmästareplatsen och Backaplan för att uträtta ett par ärenden åt mor gick jag idag hem, vräkte på musik och sjöng mig hes i en timme till allt från Johnny Cash och Foo Fighters till Elton John och Nordman. Väldigt frigörande. Jag hade tagit upp lax ur frysen vid lunchtid för att tina till middagen men mitt på eftermiddagen var jag rastlös och fick för mig att göra linssoppa. Det skadar aldrig att ha lite extra mat i kylen. När väl soppan var klar var det dags att börja med middagen. Smörstekt regnbåge serverat med vitlök- och örtkryddad potatis i ugnen blev det. Det kommer verkligen bli konstigt i Uppsala att bara laga mat åt sig själv. Tråkigt att inte dela njutningen med någon men spännande att ha full möjlighet att gå över till mer vegetariskt. Linser, kikärter och sojabönor blir roligt att leka mer med. Hoppas bara magen klarar att hålla sig lite diskret!


Jag lever fortfarande med känslan av att mellandagarna är långt borta men insåg när jag kollade på datumet att jag ju åker till Gotland på måndag! Hög tid att börja smida mer detaljerade planer för boende och vändejter med andra ord. Eftersom folk tenderar att ha en massa planer så ska jag försöka att denna gång köra på taktiken med lite skissartad schemaläggning. Förhoppningsvis kan jag lyckas få ihop lite gamla klasskamrater någon eller ett par dagar, fika på Hedbergs, nörda lite med mina älskade nördvänner, köra ett par spel- charad- och filmkvällar, kanske kolla Izzard med Kriss (och Gustav och Jonny?), ta en sväng till några av vännerna på landet (typ Klinte och Björke kanske), träffa halvsystern och stenkyrkafamiljen och kanske leka lite i snön. Potential=awesome!

Av Nandi - 20 december 2010 18:00

Denna höst har i ärlighetens namn inte varit som jag kanske hade önskat, det har varit en av dom motigare tiderna i mitt liv. Därmed inte sagt att den varit misslyckad. Jag har insett saker både om mig själv och om min omvärld som jag inte skulle ha kunnat göra utan att gå igenom det jag gjort. Jag flyttade till en för mig helt okänd stad och upplevde hur det är att vara helt och hållet utan vänner i sin egen ålder. Jag har upplevt en tillvaro utan några egentliga fritidssysselsättningar eftersom jag varken cyklat eller spelat/mekat dator med någon. En tillvaro där det enda självklara varit studier och en tillvaro där dessa studier i samhällsfrågor sammanfallit totalt med det jag till stora delat ägnar min fritid åt i form av bevakning av nyhetsflödet och politiken (fruktansvärt enformigt när man gör samma sak både i plugget och när man är ledig). Jag har även tidigare under vissa tider i min uppväxt känt mig ensam men jag har ändå alltid förr haft någon eller ett par trogna, nära och underbara vänner till hands, även dom gånger jag varit utan vänner i min egen klass.


Den här hösten har jag vissa dagar (känslomässig berg-och-dalbana) för första gången i mitt liv på riktigt upplevt hur det kan vara att vakna med övertygelsen (från ”den lilla inre djäveln”) om att jag är ointressant, konstig, att jag inte tillför någonting, bara är obekväm och i vägen och att jag därför gör bäst i att hålla mig för mig själv för att inte förstöra tillvaron för andra. Dom dagar jag vaknat med den känslan har det ju också blivit till en självuppfyllande profetia. Håller jag mig på lite avstånd, låter jag bli att ta plats eller fråga om jag får hänga med någon och luncha eller hitta på något någon dag så agerar ju andra också mot mig på sätt som av ”den lilla djäveln” tolkas som bevis på teserna man vaknat med övertygelsen om. Pratar några som jag står tillsammans med utanför föreläsningssalen om att hitta på något till helgen utan att uttryckligen göra klart att även jag är inbjuden, tolkar jag det dessa dagar som att dom helst inte vill att jag ska hänga på och jag gör då ingen ansats att försöka göra mig delaktig och bjuda in mig själv. Antagligen måste det av andra då tolkas som att jag inte alls är intresserad.


Jag har under hösten genom att våga ta vissa nya och för mig tidigare oprövade vägar (men kanske inte fullföljt eller lyckats) försatt mig i situationer som gjort att jag verkligen upplevt hur det känns att ha skitdåligt självförtroende. Det enligt min egen åsikt ganska patetiska tillstånd jag funnit mig själv i under hösten tror jag har gjort mig mer ödmjuk och skapat en bättre förståelse för dom människor som jag tidigare betraktat och ibland avfärdat som konstiga, blyga, osäkra, socialt ointresserade och tillbakadragna.


Jag vet att det är lätt att analysera situationer och sen skriva resolut här på bloggen om vilka åtgärder jag ska vidta, men svårare att sen faktiskt omsätta orden i handling. Jag tänker dock att det inte skadar att ändå försöka formulera målsättningar. Över nyår ska jag till Gotland och förhoppningsvis kunna ladda upp min energi och mitt självförtroende bland gamla vänner som jag inte träffat sedan i somras. Därefter kan jag förhoppningsvis med en ansträngning, en nystart och förhoppningsvis lite draghjälp skapa mig en tillvaro jag tycker är rolig och stimulerande under våren. Jag vet att det är möjligt och jag tycker att jag förtjänar det.


"The greatest adventure is what lies ahead.
Today and tomorrow are yet to be said.
The chances, the changes are all yours to make.
The mold of your life is in your hands to break."
J.R.R Tolkien

Av Nandi - 19 december 2010 08:56

Fuderar på att redan nu boka in tågresor från Uppsala till Göteborg någon eller ett par gånger i månaden under våren för att dämpa min ambivalenta ångest över flytten.


Känner också att när (M) går framåt och (SD) är tredje största parti i mätningarna börjar jag tappa hoppet om Sverige och politiken. Kanske borde jag ändra mig angående inriktning till B-kursen i vår. Har lutat åt att välja "svensk politik och förvaltning" men om det fortsätter så här så emigrerar jag ju snart till Island. Det verkar ju vara det enda land som inte är på väg att gå åt helvette.


Det verkar för övrigt som om Torbjörn Tännsjö kommer få ungefär som han vill i boken "Privatliv", där han argumenterar för det genomskilnliga samhället där storebror vet allt om oss medborgare med där vi även får klä av storebror kläderna. I takt med att storebror fortsätter rulla ut övervakning och detaljerad lagring och kartläggning av varenda liten elektronisk eller fysisk rörelse vi gör så har Wikileaks öppnat för möjlighet till övervakningskrig i båda riktningarna. Svensson kommer fortsätta leva sina liv utan att bry sig, storebror kommer väl snart att ha koll på dom in i minsta detalj, men ett gäng anonyma hackers kommer bakom kulisserna föra ett elektroniskt guerillakrig mot regeringarna. Jag kan lätt spåna vidare på dystopin men det känns alltför ångestskapande.


Idag blir det väl till att sitta själv och läsa lite i tjock bok och skriva om kärnvapen om inte någon mot förmodan genom ett mirakel tar initiativ till något annat. Borde väl egentligen avhålla mig från att plugga eftersom denna termin har visat på ett tydligt mönster där jag får bättre resultat på tentan ju mer osäker jag känner mig inför den. Dessutom har jag bara (om jag förstått det rätt) krav på mig att få ett starkt godkänt på denna tenta för att få VG i kursen.


Det är alltså guldläge för mig att ägna min tid åt att göra andra saker, åt att baka ännu fler sega chokladrutor, åt att laga någon god mat, åt att träffa någon, åt att vara hjälpsam, åt att sätta upp ratten och köra bilspel, åt att läsa en bok, åt att se en film, åt att virka, åt att promenera, åt att spela munspel, åt att göra en spority-lista med dom underbaraste och vackraste låtarna jag vet och lägga upp på fb, åt att sätta ihop en lista med tips på låtar som jag tycker att Simon uppe på övervåningen borde lära sig att sjunga och spela på gitarr, åt att själv försöka bli bättre på att spela munspel eller åt något helt annat. Alla förslag är välkomna, jag är ju pepp, knäpp och rastlös!


"På en skala från 1-10 är det mer förvirrande här än i Europa." - Nigel Mansell

Av Nandi - 18 december 2010 23:54

Tacka vet jag skitspel. Tiden när man spelade Pokémon, Donkey Kong och Wario på gameboy. Nästan alla var noobs och hade stora, tjocka, fula gameboys. Själv var jag mycket coolare och köpte en gameboy pocket (hälften så litet) i genomskinlig plast som man såg kretskorten igenom. Timme efter timme satt man och levde för en svartvit tvåtumsskärm och ett par knappar, ofta tillsammans med polare. I sängen, i soffan, på flygplatsen och i bilen (tills man blev åksjuk). Så simpelt, men så genialt. När saker som link-kabel och gameboy color kom förstördes charmen och spelen blev liggandes i lådan som en nostalgisk påminnelse om bättre tider.


Ett annat skitspel som dominerade för bara några år sedan var Elastomania. Åkandes på en gummimotorcykel i en tvådimensionell värld levde man för att volta runt, studsa, balansera. Spelets uppdrag var fullständigt ologiskt nog att köra på massor av äpplen (?) och att avsluta varje bana med att köra in med motorcykeln i en blomma (??). Trots att föraren hade hjälm dog han så fort något bara snuddade vid huvudet. Helt meningslöst och fånigt roligt.


Stepmania utvecklade jag ett starkt hat mot när Gustav och Melker började spela det. Att sitta och trumma med fyra fingrar på tangentbordet i takt till musik såg ju helt meningslöst ut och dessutom kände jag ett starkt medlidande med tangentborden. Men återigen visade det sig att meningslöshet kan vara fruktansvärt roligt. Jag började med att kämpa med enkla låtar som Supermario, svor över när fel finger reagerade, gladdes över framsteg och kämpade mig uppåt. När jag väl hade börjat var jag fast i drygt ett år. Att driva sig själv mot perfektion och att kunna göra mätbara framsteg (i slutet av varje låt fick man ett betyg på hur bra man klarat den) var sporrande. Smattrande tangentbord blev beroendeframkallande, musiklyssnandet fick en ny dimension genom aktivt lyssnande och deltagande.


Achtung die kurve var i tvåan och trean på gymnasiet genvägen in i klassgemenskapen, vägen till framgång, alltings mittpunkt och livets mening. När man vaknade på morgonen var det dagens kommande matcher som gjorde stegen mot skolan fjäderlätta. Ett tangentbord, sex spelare, en tom svart spelplan, en färgad linje per person och två möjliga alternativ/knappar (svänga höger eller svänga vänster för att undvika att krocka med någon annan) gjorde meningslösheten total och lyckan fullständig. Fem minuters rast räckte för att det skulle vara värt att spela några omgångar. Pakter, glåpord, internskämt och beröm var vardag. Vinnaren tog allt, att komma tvåa var inget värt. Klass-eliten blev motarbetad av bibliotekarier som tyckte att vi väsnades, av skolledningen som tyckte att det vi gjorde inte lämpade sig i skolan, av avundsjuka klasskamrater som skvallrade och av illvilliga småglin (aka Erik Daun) som inte kunde hitta lediga grupprum. Men vi kämpade tillbaks med glädje och energi, vi bjöd in lärare att spela med oss och vi lovordade spelet och framförde dess gemenskapsfrämjande värden i våra skolarbeten och på utvecklingssamtal. Det var en episk tid som jag sent kommer glömma.


När det gäller icke-skitspel som jag varit beroende av intar Diablo II en särställning. Tillsammans med några vänner spelade jag single player i ett helt år utan att tröttna. När jag därefter skaffade bredband förlängdes livslängden på spelet ytterligare ett par år. Istället för rena skills och tur (som i skitspel) handlade spelet om att med tid, tålamod och kunskap bygga upp sina karaktärer (aka gubbar). Under tiden man är inne i det är det underbart. Man blir nördigare och nördigare vad gäller kunskap om spelet, karaktärerna når högre och högre level och man skaffar sig bättre och bättre eq (utrustning). När man väl lyckas ta sig ur beroendet/missbruket är det dock en mardröm. Den kunskap man ägnat mycket tid och stor möda åt att nöta in är helt värdelös utanför spelet och alla ens karaktärer och det eq man arbetat dag ut och dag in under fler år för att skaffa sig raderas efter några månader när man inte varit inloggad. Det är som om tiden du lagt på spelet suddas ut från historien. Bokstavligt talat bortkastad tid. Ångesten av att känna så efter att ha lagt ner säkert 4-7 timmar om dagen i flera år på spelet är, för att uttrycka det milt, mindre angenäm.


Ju mer meningsfulla spelen känns när man spelar dom desto mer meningslösa är dom egentligen. Så mycket mänskligt lidande och tragedi skulle kunna undvikas om vi lät bli att spela sådana spel. Idag vill jag slå ett slag för det meningslösa spelandet och den rena lyckan. Spelen med dålig grafik, korta spelomgångar och få knappar och funktioner. Spelen som aldrig är moderna och som aldrig blir för gamla. Spelen som handlar mer om skills, tur och glädje än om kunskap, tid och långsiktig hängivelse. Länge leve skitspelen!

Av Nandi - 16 december 2010 15:39

Jag vet inte om det bara är jag men då och då får jag i alla fall lite knasiga idéer om vad man skulle kunna göra. Saker som är udda, otippade, korkade eller allmänt normbrytande. Jag vill inte påstå att jag genomför dom alla, snarare bara en bråkdel, för ofta krävs det en liten knuff, uppmuntran eller en pepp kompanjon. Här om dagen när jag gick hem från spårvagnen och snön var djup kom idén till mig om att det skulle vara skoj/spännande att slänga på sig mycket kläder, en ryggsäck, lite bra och ha-saker, mat och en termos med varm choklad och gå ut och övernatta i skogen någonstans. Göra en snögrotta eller fixa granris och göra upp en eld. Det är inget jag satt i verken (än) men med en pepp kamrat som är på eller en knuff i ryggen är det möjligt att jag skulle göra det. Jag och Jahmi (som jag reste med i våras) har länge haft planer på att tälta på deras brygga (3x4 meter ungefär) som man kan koppla loss och köra ut mitt på skön med hjälp av en tillhörande elmotor. Sitta där mitt ute på vattnet och fiska och slänga upp aborrarna på grillen medan solen går ner. För att fortsätta på temat övernattningar och vildmark lyckades jag i somras få med mig Gustav på ett äventyr som gick ut på att i ösregn och åskoväder vandra någon mil utanför stan (Visby), övernatta i en grotta och sedan fortsätta vandra längs med kusten dom kommande dagarna. På dag nummer två fick Gustav knäproblem men regnvandringen och övernattningen i grottan genomförde vi. Vi kokade även fiskbullar och potatis till brunch dagen efter lite längre ut på skjutfältet och körde högläsning ur Alkemisten.


Vad jag försöker få fram är i alla fall att jag tycker om att äventyra eller göra udda grejer. Jag är inte heller sen på att haka på om någon annan föreslår något sådant otippat. Tyvärr händer det väldigt sällan (det senaste som kanske kan räknas var väl när Rodde drog med mig till Röda Sten för att lyssna på bas-massage bland massa folk som ser allmmänt stenade ut) och själv känner jag inte alltid för att ta risken att bli dumförklarad om jag föreslår något kontroversiellt i fel sällskap.


Man kan kanske argumentera för att jag borde gå med i nån skum förening som håller på och äventyrar och det är väl möjligt att jag borde men det skulle ta bort charmen med det informella och otippade initiativet. Jag väntar på att träffa människor som föreslår eller lätt hakar på att dra ihop ett gäng och dra ut i vintern och grilla korv någonstans, någon som vill följa med mig och vandra i Sverige i sommar, någon som föreslår eller är på att man kan ses några kvällar i veckan och köra högläsning tillsammans eller någon som vill att man ses och kör allsång hemma hos någon.


Idag satte jag för övrigt en otippad impulsplan i verket och lyckades förhoppningsvis göra någon lite gladare med hjälp av ett snögubbs-usb-minne med knasigt innehåll och en lila burk med gott innehåll.

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12
13 14
15
16
17
18 19
20 21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards