Tråkigt att uppriktiga komplimanger lätt kan viftas bort som tomt smicker eller artighet medan illvilliga pikar eller lögner ofta misstas för sanningar.

Har gått en lång och skön promenad, fått omvärdera mina fördomar om varför folk går på Allsång på skansen, lekt med en Canon-kamera, åkt Älvsnabben för första gången, frustrerats över Denise fobi för att vara med på bild, sett på en tysk urflippad serie från utbildningsradion av alla ställen och lortat ner en hall.

"Argue for your limitations and, sure enough, they're yours." - Richard Bach

Jag frustreras av att se både mig själv och andra begränsa sig genom att inte våga tro på sin förmåga. Så mycket potential går förlorad för att vi inte vågar försöka nå, än mindre spränga, dom gränser vi satt upp. Så många tappar hopp av att möta motgångar, så många generaliserar en enskild svaghet till hela sin person och så många tar misslyckanden som permanenta. Vi tar den inre pessimisten för trovärdig realist och optimisten för naiv idealist.

"If you hear a voice within you say "you cannot paint," then by all means paint, and that voice will be silenced." - Vincent Van Gogh

Andra är mer självsäkra, mer avslappnade, har mer livserfarenhet, är vackrare, roligare, intressantare och vet vad dom vill. Själv är man osäker, blyg, tråkig, ganska ointressant, har en konstig näsa, säger fel saker och tillför inget särskilt.

"Just as much as we see in others we have in ourselves." - William Hazlitt

Jag kan kanske inte trolla bort alla mina egna begränsningar själv, men jag kan åtminstone göra mitt bästa för att komma ihåg att ge uttryck för det goda jag ser hos mina medmänniskor och uppmärksamma dom på det. I bästa fall tar dom åt sig och i värsta fall avfärdar dom mig, men det är värt en chansning. I vilket fall som helst gör jag då åtminstone ett försök att tillföra denna värld lite uppskattning, och det är alltid något.

“You may be disappointed if you fail, but you are doomed if you don't try.” - Beverly Sills