Vag gör man sen? Den frågan ställde jag mig själv för ett år sedan, och den frågan ställde sig Gustav nu när jag träffade honom. Imorgon tar han studenten och i övermorgon är han ensam. Ensam ansvarig för sitt framtida liv. Ensam tvungen att ta initiativ. Man kliver på vagnen som en klass men stiger av den som individer. Vännerna man lärt känna i skolan kommer man bara fortsätta träffa och behålla som vänner om man aktivt arbetar för det. Resten får fylla ut vänlistan på MSN och Facebook som en påminnelse om det liv man en gång levde.

Jag är stolt över att kunna säga att jag ett år efter studenten fortfarande har kvar dom allra flesta av dom vänner jag värderade högst. Man träffas och har skoj när man är på ön samtidigt, man utbyter några meningar då ch då på nätet eller mobilen, man saknar varandra när man är på olika håll. När jag tappar eller glider ifrån vänner sörjer jag det djupt och länge, särskilt när man spelat en viktig roll i varandras liv och uppväxt. På rak arm kan jag åtminstone räkna upp fyra personer som jag stått otroligt nära, tidigare ”bästisar” om man nu använder sig av det uttrycket, som jag knappt har kontakt med längre. Man hamnar på olika skolor, byter intressen, flyttar eller blir ovänner. Huruvida vi kommer att återuppta kontakten eller inte får tiden utvisa, men det har hänt mig förr.

Människor förändras och mognar, och man kan ibland hitta tillbaks till varandra. Jag slutade umgås med min överlägset närmaste kompis Gustav i slutet av lågstadiet om jag minns rätt, av anledningar som jag lagt bakom mig. Vi hade då umgåtts jämt och ständigt ända sedan vi var tre år. Jag byggde upp en ny vänskapskrets under mellanstadiet och det var inte förrän i början av högstadiet som jag och Gustav sökte oss tillbaks till varandra igen. Om det är någon idag som känns som en bror till mig så är det han. Därför är jag sen med att ge upp hoppet om att lära känna gamla vänner på nytt, men jag vet att det inte sker av sig självt.

Jag är inte den som skaffar nya vänner på löpande band och jag tror inte på att nya vänner helt skulle kunna kompensera för gamla, bara komplettera. Om jag inte skulle ha kvar vänner från dom olika epokerna i mitt liv så skulle det nog få mig att känna mig vilsen, men säkerligen skulle det underlätta för en att förändra sig och byta roll om det nu är vad man vill. Förväntningar utifrån kan ju både vara en trygghet och ett fängelse och upplevs nog som lite av båda delarna av dom allra flesta. Men mina gamla vänner skulle jag inte vilja offra för några rollbyten i världen och jag hoppas att dom känner likadant. Det är svårt att ångra sig om man väl valt att göra det.