Jag har en jobbig känsla i bröstet. Jag vet inte om det är ångest, ånger, sorg, stress, förväntan, spänning, nervositet eller något annat. Kanske är det allting. Ångest över det kaosartade tillstånd jag befinner mig i med både tenta och flytt. Stor förvirring kring plugget, mycket planering och tänkande kring flytten, saker och kläder i hela rummet i väntan på packning. Ånger över det jag inte varit och det jag inte gjort under hösten. Att jag inte varit mer drivande eller på och att jag inte varit bättre på att visa vem jag är och vad jag känner. Sorg över det jag nu delvis lämnar. Familj, hem och uppskattade klasskamrater som jag är frustrerad över att inte ha lärt känna bättre. Stress över att jag är så seg och ineffektiv. Jag har så mycket tid men får så lite uträttat. Förväntan på vad Uppsala har att erbjuda. Upp till bevis nu om studentstaden verkligen är allt den utger sig för att vara. Spänning inför nya möten och utmaningar. Hittar jag någon som tar tag i mig och drar med mig eller kommer jag hitta styrkan att själv ta mig fram och nå en plats och få en roll där jag trivs? Nervositet inför det helt okända. Hur kommer det vara att bo själv utan rumskamrat men samtidigt dela dusch och kök med sex stycken ännu helt främmande människor?

Jag vet att jag skrivit om det förut men det här är en redogörelse för min boendesituation (räknat som minimum ~2 veckor på ett och samma ställe, men oftast längre) med början på våren 2008 och fram tills i slutet av januari 2011:

Hemma hos mamma på Gotland -> Inneboende hos vänner -> Själv med rumskamrat - > Hos mamma i Göteborg hus 1 -> ”Bo i bilen” och hos vänner på Gotland -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Oslo lägenhet 1 med rumskamrat -> Oslo lägenhet 2 med rumskamrat -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Asienresa -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Hos Gustav och hans mamma på Gotland -> Hos mamma i Göteborg hus 2 -> Uppsala

Lite påfrestande för en kille som egentligen skulle vilja vara rätt stadgad, omge sig med goda vänner och kunna odla sin trädgård.

När jag skriver ett enligt mig uppenbart humoristisk och tramsigt blogginlägg om män i bebiskläder förstår vissa ingenting. Ni undrar om jag verkligen menar allvar, om det på något sätt är en fråga som jag brinner för och ni ifrågasätter om mina uppenbart knäppa och provocerande liknelser verkligen är riktiga och rättvisa. Visst ligger det väl något i det jag skriver, det är mest effektfullt så länge man lyckas hålla sig på gränsen mellan trams och seriositet, men jag gör det mest för att det är roligt. 

Samma sak gäller när jag i ett samtal slänger ur mig en åsikt eller ståndpunkt som ofta avviker från er andras. Det gör jag inte för att jag känner något behov av att hävda mig, att visa var jag står. För det mesta är det snarare ett försök att provocera, ifrågasätta och sporra till diskussion. Det är test för att se om någon hakar på och slänger käft en stund för att det är roligt. Man försöker känna av var dom andra i gruppen står och så intar man motsatt extremposition och hoppas på mothugg. Så kan man leta argument och pröva nya teser och till sist hamna vid den punkt då bara trams återstår och då enas i ett skratt utan att någon har tagit illa upp. Jag finner den sysslan tämligen underhållande! När det istället möts med tystnad eller begrundan är testet misslyckat.

Vad jag menar är att ni generellt sett tar mig på för stort allvar. Driv med mig, ge mig mothugg, retas och diskutera, det är det jag vill! Det som hindrar mig är bara era förväntningar och min vetskap om dom. Därför brukar det generellt sett vara lättare för mig att lyckas med mina ”test” via bloggen och facebook. Där har jag tid att formulera mig på sätt som är svårare för er att missförstå som fullt seriösa inlägg. En ;) ;P eller ;D kan exempelvis vara tecken på att jag retas eller provocerar. Håll utkik eller utmana mig själv! ;)

På tal om allt och ingenting, små och stora, män och kvinnor, bebisar och vuxna och dom där konstiga människorna som tycker att goa, fina, häftiga och knäppa saker och ting är äckliga helt utan anledning vill jag framföra den bestämda åsikten att det inte är något fel med att en könsmogen person med penis har på sig en ”One Piece”, alltså en inomhusoverall (tydligen även känt som ”sparkdräkt”). Nu kanske någon frågar sig vem i all sin dar som skulle ha något att invända mot en sådan banal sak, men det ska jag säga er, att det finns människor i denna värld, undangömda i små lägenheter på Hisingen eller på gator och torg i detta avlånga lands avlägsna och gråa hörn i öster (Stockholm alltså) som  vid åsynen av en sådan företeelser förfäras så till den milda grad att dom, i sin upprördhet, gaddar ihop sig på det sociala nätverket och utan att sky några medel trackar ner på var och en som ovetande om faran står upp för den självklara rätten för var och en att välja att bära bekväma kläder.

Dessa naiva människor chockeras vid åsynen av den utbuktning på klädesplagget som indikerar platsen för mannens penis och tycks äcklas av det faktum att den finns där. Kalsonger och One Piece räcker tydligen inte, dessa människor tycks kräva att mannen murar in den, klämmer fast den mellan benen eller helt enkelt opererar bort den – vad som helst för att dom ska kunna få behålla sin nyfikenhet på om det faktiskt är en man dom ser eller inte.

Ett argument som framförs är att det inte är ”hett” och att plagget enbart ska få bäras i ”hemmets lugna vrå”. Tämligen många skulle försvinna från världens gator in i hemmets lugna vrå om alla som inte hade heta kläder hänvisades dit. Det känns ungefär lika tidsenligt som att kräva att homosexuella bara får vara homosexuella ”behind closed doors”. Tydligen har meningen med kläder gått dessa personer helt förbi. Vi bor i ett land på relativt kyliga breddgrader. Kläder är något vi tar på oss för att skydda oss mot väder och vind som annars skulle plåga våra nakna kroppar. Dessutom är det en angenämare upplevelse att slita ut sina kläder än att skada sin ömma hy. Möjligtvis skulle någon kunna argumentera för att vi även har kläder på oss för att försöka med omöjligheten att undanhålla sanningen om könsorganen för barn eller för att förhindra att människor blir sexuellt upphetsade i olägliga situationer (vilket skulle förutsätta att bara o-heta kläder skulle få bäras). När nu kläder i vilket fall som helst ska bäras vore det ju väldigt märkligt om vi var sådana självplågare att vi valde bort bekväma kläder till förmån för osköna kläder.

Ett ännu märkligare argument jag stött på är att män i One Piece ser ut som vuxna bebisar och att det är fel eftersom bebisar är ”äckliga”. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men kanske är det lämpligast att ta det i ordningen som orden här är framförda. Jag vet inte om det ses som ett problem men eftersom allt verkar vara möjligt i dessa personers värld utgår jag från att dom ser det som ett problem om män ser ut som vuxna bebisar. För det första – är det inte upp till mannen att bestämma vilka kläder han ska ha? För det andra – om han nu ser ut som en vuxen bebis och själv har valt att klä sig så, vad är det då som är fel med det? För det tredje – är det inte roligt och skönt med folk som bryter trender och sätter nya? Den största gåtan är dock varför det skulle vara fel för att bebisar är ”äckliga”. En man i en One Piece liknar en bebis på det positiva sättet – han är cool eftersom han har bekväma kläder snarare än det som betraktas som hett eller normalt och han kan möjligtvis men inte nödvändigtvis bli lite gullig på samma sätt som en bebis. Visst finns det saker med bebisar som är äckliga, exempelvis när dom spyr, äter utanför munnen eller bajsar. Men likheterna mellan en man som tar på sig en One Piece och en bebis består väl inte i att båda spyr, äter som grisar eller bajsar gul och stinkande sörja?

Kristina (aka Kriss) i sin One Piece:

En sammanfattning, främst för min egen del, över hänt-den-senare-veckan.

Onsdagen förra veckan var på internspråket en ”plejskväll” dvs en på förhand obestämd blandning av spelkväll, filmkväll, charadkväll, laga mat-kväll och allmänt flum tillsammans med Melker, Kriss, Jonny och Jenny (och senare på kvällen även Gustav). Eftersom några av oss hade lite knapert med pengar och eftersom vi var hemma hos Melker så var det pasta och bacon som gällde (Melkers nationalrätt som jag utan att överdriva skulle tro att han äter åtminstone sju gånger i veckan). Jag kunde dock inte riktigt nöja mig med det utan såg åtminstone till att göra en god sås till. Kriss hade för ovanlighetens skull tagit med spelet UNO som jag har sett folk spela ända sedan lågstadiet men aldrig provat själv. Det var faktiskt överraskande roligt (men vad är inte roligt i det sällskapet?) även om det vissa rundor påminde om svälta räv i omgångarnas tidslängd. Vi upptäckte att Jenny tenderade att vara en propp som när hon åkte ut gjorde att rundan strax därefter avgjordes. Taliban och Bush (neger och president (kung och slav)) och dom underbara charaderna fyllde resten av kvällen som slutade sent. 

Dagen efter drog jag ner på stan en sväng och tog en fika med Manne och hans syster Eve. En arbetskamrat till dom, Sussie, joinade också. Jag fick en liten inblick i livet bakom kulisserna på Munkkällaren och kan konstatera att dom verkar ha väldigt roligt ihop där. En arbetsplats dit dom går och träffar vänner och umgås över generationsgränser – skoj! Egentligen skulle jag efter detta iväg och ta en fika med Elin men hon fick ont om tid och var tvungen att åka hem till skogen så på kvällen tog jag istället med datorn och hängde med Gustav hem till Melker. 

Nyårsafton spenderades hemma hos Simon med ett gäng kompisar. Matlagning, musik och gott sällskap gjorde nyårsafton till en mysig tillställning. Att dra ner på hamnen vid 12-slaget var såklart ett misstag eftersom det var 90% fulla 14-åringar och alla tappade bort varandra i vimlet. Det var dock rätt trevligt att sitta på Bageriet med Rasmus, Mattias och Clara i en timme innan jag via McDonalds och en burgare begav mig hemåt i motvind och regn (?!). 

På nyårsdagen blev det middag hemma hos Gustav och hans mamma tillsammans med Gustavs storebror Martin och hans Märta. Väldigt mysiga människor! Jag kan ganska ofta identifiera mig med Martin och se liknande strävanden och tankegångar. Han skyr inte heller att diskutera livets lite större frågor. Vi diskuterade bland annat drömmar om kollektiv och ekobyar och jag fick tips om LEVA Kungslador, ett relativt nystartat ställe i utkanten av stan som serverar ekologisk och vegetarisk mat, säljer hälsokostprodukter och bygger ekologiska hus. 

Dagen därpå fick jag skjuts med Mia och hennes döttrar Alba och Naomi ut till Agneta. Även Peter kom dit och vi bjöds på jättegod rödbetssoppa. Mia, Agneta och Peter är ju ursprungligen mammas vänner som alltid funnits med under min uppväxt. Det är skoj att nu känna att jag kan umgås med dom som med vilka vänner som helst. Faktum är att jag stundtals kan känna mig mer hemma i samvaro med vuxna än med människor i min egen ålder, särskilt i samtalssituationer. Vi åt mycket och länge, pratade och kollade på bilder, bl a från min asienresa. 

Kvällen och dagen därefter spenderades i sällskap med Gustav. Vi satt och chillade, lyssnade på musik, spelade WC3 och Stepmania, jag redigerade en del bilder, Gustav spelade lite gitarr och vi letade upp lite låtar som han kunde försöka lära sig spela. 

Gårdagen var intensiv. Jag blev upphämtad kl 11 av Agneta och vi åkte ut för att hämta mamma som kom med flyget. Vi svängde förbi och hämtade upp Mia och sedan drog vi till LEVA Kungslador som både jag och Agneta var väldigt nyfikna på. På det jättemysiga men aningen kalla stället serverades en underbar vegetarisk lunchbuffé med nybakt bröd, olika sallader, fetaoströror, bönchilis, grönsaks-shots, rotufrukter och annat för 89:-. Med en kopp varmt te som ingick var det svårslaget. Dessutom kände man var och varannan gäst som var där. 

Efter den långa lunchen släppte Agneta av mig vid öster och jag promenerade ner till Hedbergs där Elin och Johan satt. Även på Hedbergs kände man var och varannan kotte. En jättegod saffranspannkaka med salmbärssylt och grädde gjorde magen om möjligt ännu mer nöjd. Eftersom Elin missade förra tillställningen med klasskamrater var det väldigt roligt att jag hann träffa henne innan jag drar.  

Jag fick efteråt skjuts av Elin ut till Bingeby, hem till Anja dit jag var bjudet på middag tillsammans med Rafael. Han är gotlänning och läser statsvetenskap i Uppsala på masternivå. Jag har nästan hela min uppväxt vetat vem han är och har sett honom då och då men jag har aldrig förut haft chansen att lära känna honom, så det var roligt. För att göra gourmet-dagen komplett bjöd Anja på jättegod mat och jag stannade till strax efter midnatt då jag tog mig an den 45 minuter långa promenaden hem till Gustav i rakt motsatta änden av Visby. En intensiv dag som sagt.

"The most beautiful discovery true friends make is that they can grow separately without growing apart." - Elisabeth Foley