Att tänka, känna efter, få en idé, bestämma sig och sedan genomföra den – finns det något som känns mer meningsfullt än det? Att ta kontroll och styra över sitt liv, sin tillvaro. Att skapa något och se idén växa till verklighet. Att se någonting växa ja, är det inte något magiskt med det? Oavsett om det handlar om en idé, en vänskap, en människa, en grodd eller växt. Speciellt om man själv var med och initierade processen, sådde fröet. Kanske är det för att det känns som bevis på ens egen existens och ens förmåga, att man finns och har betydelse. Att man påverkar sin värld.

Jag kan inte tala för alla men jag tror åtminstone att det ligger i min egen natur att ta initiativ, att skapa saker. Marx pratade om att kreativt (frivilligt) arbete och skapande var det som gjorde människor mänskliga. Och visst är det lite häftigt att vi skapar bara för att vi ”har lust” och inte för att vi måste? För vissa handlar det om att bygga hus, måla, sticka eller skulptera. För andra handlar det mer om sociala projekt och abstrakta mål än om fysiska ting. Hur givande har jag inte tyckt att det varit att arrangera alla otaliga LAN eller spel-, film-, charad- och matlagningskvällar med kompisgänget på ön?

Efter en höst av slappt, passivt glidande och bottenrekord i initiativtagning känner jag mig nu mer back on track. Jag har tagit klivet och börjat träna tre gånger i veckan. Nu ska jag fanimej ta tillbaks min fysik som jag hade för ett par år sedan – och mer därtill! Jag har vidare sått fröet till en plan på en längre vandring med John i sommar. Bara att känna att det finns en process igång är väldigt tillfredsställande, att göra upp planer är halva nöjet! Min utmaning nu är att skapa mig en initiativtagarroll här i Uppsala. Kan jag bara ta mod till mig och överkomma min blyga sida, utöka min sociala krets lite och våga prova lite otippade kombinationer av människor så kan det förhoppningsvis bli lite matlagningskvällar, te-bjudningar och spelkvällar i vår! Jag kan bara hoppas att fler än jag är taggade!