En kamrat i gymnasiet var ganska dålig på att hålla sig till skrivregler, slarvade med meningsbyggnad, missade lite punkter och särskrev titt som tätt. Detta till trots bloggade han, och han bloggade relativt framgångsrikt. Många var vi som vek oss av skratt när vi läste och därefter otåligt väntade på nästa inlägg. Vi skrattade inte åt hans skrivfel. Vi skrattade åt hans iakttagelser och budskap, hans sarkasm och träffande beskrivning och vi kunde klart och tydligt höra hans röst och se hans miner och gester när vi läste dom karaktäristiska texterna. Ingen av oss andra hade samma förmåga att så tydligt sätta vår personliga prägel på text efter text. Att vi var bättre på att hantera det skriftliga språket korrekt utgjorde snarare ett hinder än en fördel.

För mig är det stor skillnad på att skriva korrekt och att vara duktig på att skriva. I det förstnämnda fallet är själva skriften ett mål i sig, en slutprodukt, ett prov på kunskap. I det senare fallet är skriften bara är ett verktyg, ett medel för att förmedla någonting annat, något större. Man kan skriva enligt konstens alla regler, med korrekt kommatering och utan syftningsfel, men utfallet kan bli platt och opersonligt, långt ifrån att beröra eller locka till skratt och utan att lämna läsaren i en stunds begrundan efter avslutet.

En enkel text kan väcka hopp och inspirera, öppna ögonen på människor. Den kan skapa bråk och provocera, lyfta undertryckta känslor. Rätt ord vid rätt tillfälle kan ge tröst och läka sår, men fel ord vid fel tillfälle kan riva upp gamla. Det kan vara lätt att falla offer för textmässig fåfänga och estetik. Är det inte korrekt och vackert enligt något ”objektivt” mått låter vi det kanske hellre stanna inne. Inbillningar om brist på ord eller kanske ordens brister får oss att hålla våra budskap inlåsta.

Många klagar på att bloggandet har släppt lös en våg av massa skräp. Visst är det så att det finns mycket skräp, jag är den siste att hurra för kissie, blondinbella eller snubben som skriver om hur många kilo han pressade på gymmet eller vilka nya högtalare han satt in i bilen. Men tack vare den tillåtande atmosfären sänker vi tröskeln och gör det möjligt för fler att komma till tals, pröva sina vingar som skribenter och uppleva frihetskänslan när orden och känslorna får en plats att komma fram på. Vi andra kan få inblick i den blyges tankar och den falskes känslor, tillgång till sådant som omvärlden under tidigare generationer ofta gått miste om.

Alla har vi idéer, tankar, berättelser och känslor. Låt inte prestationskrav begränsa din frihet till uttryck och beröva din omvärld från det du har att säga.