Peters rum på Rackarbergsgatan har nu blivit mitt rum. Förvisso är möblerna, all Sovjetisk kommunistpropaganda, alla böcker om Ryssland och alla böcker skrivna av ryssar Peters. Han ska för övrigt plugga utomlands i vår, kan ni gissa i vilket land? Jag är dock väldigt glad över att jag slipper leta rätt på möbler själv. Att flytta in i ett rum som redan är utrustat med möbler, sällskapsspel (Risk, Monopol och Jeopardy), strykbräda och strykjärn, hantlar samt diverse glas ämnade för olika typer av finare drycker är inte helt fel!

Igår kväll packade jag bara upp och fixade det absolut mest livsnödvändiga – sängbäddning, dator och fyllning av skafferi och kylskåp. Bortsett från stopp i avloppet i handfatet var allt strålande; rummet var fräscht och tillräckligt stort, köket var fullt fungerande och även det fräscht och dom korridorsgrannar jag träffade verkade väldigt hyggliga! Hos David hade jag tidigare samma dag ätit ägg (bara) både till frukost och lunch, och till middag orkade jag inte fixa mer än en skål yoghurt med Start. Glad och nöjd gick jag ändå och la mig och sov en tyst natt igenom.

I morse, efter att ha ringt och gratulerat mor min, pallrade jag mig ner till Norrlands för planerat PM-skrivande med Rebecka. Hennes och flera andra statsares sällskap där gjorde dagens plugg och lunch till en avslappnad och trevlig tillställning. Det verkar vara ett skönt gäng och jag upplever dom andra som väldigt välkomnande. Fick för övrigt flera oväntade komplimanger för mina foton från pokerkvällen.

Nu ikväll invigde jag köket ordentligt genom att göra lax i ugnen med vitlök, lime, ingefära och crème fraiche. Lika utsökt som vanligt! Tack vare en snäll korridorsgranne med propplösare löste sig också problemet med handfatet. Kan dessutom skryta med att jag varit produktiv och packat upp ytterligare tre saker – kalsonger, strumpor och t-shirts! Jag gillar att packa saker när jag ska iväg men att packa upp tar alltid sju evigheter. Jag vet inte varför det är så svårt.

Det var länge sedan jag hade så mycket att göra att jag inte ens hade lite tid att lägga på bloggande åtminstone varannan dag. Den senaste veckan har dock varit extremt intensiv. Har det inte varit föreläsning om demokrati så har det varit läsning tillsammans med andra på biblioteket på Norrlands nation eller ekonomikum. Jag har ätit ute med folk i princip varje dag, ofta lunch eller fika på någon nation. Salladsbuffén på stocken (Stockholms) har fyllt magen ordentligt två dagar. Jag våldförde mig lite på mina principer och var med på pokerkväll (50kr insats) med Davids gäng där jag nästan förlorade alla marker på första given men trots det lyckades överleva och slutade på fjärde plats av tio. I torsdags var det häng och mat med gamla klasskamrater och några till hos Hanna på Gotlands nation.

Igår mitt på dagen tog jag tåget till Stockholm (40min 70kr) och träffade mina gamla rums- och klasskamrat John. Det var fantastiskt roligt att träffa honom igen, vi hade inte setts sen tidigt i somras. Chai-latte och snack på Wayne’s, promenad och sen mat vid Hötorget fyllde hela eftermiddagen. Jag nämnde mina planer på Sverige-vandring i sommar för John som verkade bli helt frälst på idén och har bestämt sig för att försöka haka på. Jag hade tappat hoppet om att hitta någon vandringskamrat eftersom alla är såna jävla slackers eller stadsråttor, så jag var inställd på att göra det själv. Om nu John bestämmer sig för att hänga på skulle det göra ett härligt projekt om möjligt ÄNNU bättre. Var sin ryggsäck, gasbrännare, vindskydd, kastspö och lite drag och en vacker svensk natur – vad mer kan man önska sig?

Efter maten så tog John pendeln ut till Kungsängen och jag tog en promenad bort till DN-skrapan dit jag var bjuden eftersom företaget pappa jobbar med, Plantagon, firade tre år. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men det var ett sällskap på ett par hundra personer – en massa kostymklädda människor från företagsvärlden, styrelsemedlemmar med sina respektive och lite andra – champagne, snacks, mingel, presentation av Plantagon och lite live-musik. Jag kände mig minst sagt lite vilsen, jag är varken affärsman eller någon som går runt med visitkort i bröstfickan, men jag träffade i alla fall et par trevliga, rätt sköna människor. Dessutom fick jag tillfälle att uttrycka min uppskattning för och prata en liten stund med en av mina förebilder – Johan Ehrenberg som bland annat driver tidningen ETC. Han var som väntat, precis som jag, besviken på att Plantagon valt att förlägga sitt kontor till Bonniers DN-skrapa, men planerar att följa projektet med stort intresse både som engagerad medlem och som kritisk journalist.

Plantagon går alltså ut på att bygga växthus i samma form som globen (den största modellen är även ungefär i globens storlek) och odla ekologiskt och närodlat på höjden inne i städer för att spara mark och minska transporter. Samtidigt introducerar dom en ny företagsmodell, companization, som är ett försök till lösning på den eventuella konflikten mellan att göra gott och göra vinst. Ena delen av Plantagon är det vinstmaximerande företaget – vinst är en förutsättning för att ett företag ska kunna fungera och överleva. Den andra delen av Plantagon är en non-profit-organisation som vem som helst kan gå med i och som ska se till att inte bara företaget utan även världen överlever och mår bra. Två dokument, FN:s Global Compact och Earth Charter, är inskrivna i Plantagons stadgar och är omfattande dokument som behandlar mål för företags sociala ansvarstagande vad gäller exempelvis miljö, arbetsvillkor, korruption och mänskliga rättigheter. Non-profit-organisationen äger 10 % av det vinstmaximerande företaget men utser 50 % av dess styrelse. Dess uppdrag är alltså att säkerställa att det vinstmaximerande företaget faktiskt uppfyller alla löften om att göra gott och ta ansvar. Det fungerar alltså som en motvikt som hindrar vinstintresset från att löpa amok och förstöra för natur och människor. Plantagon ägs till 85 % av nordamerikanska indianer, har huvudkontor i Stockholm med svenska VD:n Hans Hassle i spetsen och har planer på växthus runt om i hela världen. Singapore kommer troligtvis bli först, men Linköping och Botkyrka (se nedan) står också på kö. Självklart är inte vitsen att konkurrera ut lokala bönder. Istället ska man odla grödor som annars måste transporteras långa sträckor. Genom att odla på höjden utnyttjar man markytan tio gånger mer effektivt. Det ska bli väldigt spännande att se hur projektet fortskrider!

Ehh, oj *försöker sortera dom senaste dagarnas händelser i huvudet* var börjar jag? Jo, jag har flyttat till Uppsala! I lördags eftermiddag kom jag fram efter en tågresa med kraftig syrebrist och åksjukekänsla och lyckades utan större svårigheter hitta hem till David som jag ska bo hos den här veckan. Efter att ha kommit iordning lite och bäddat luftmadrassen som David är så schysst och upplåter åt mig gav vi oss iväg ut. Den tidiga kvällen spenderades med ett gäng trevligt människor från Davids (och numer även min) klass på O'Learys med en mycket god kycklingburgare och svensk handbollsmatch. Jag fick också träffa Peter, Davids kompis, vars korridorsrum jag ska hyra under vårterminen när han åker till Ryssland. Efter maten, matchen och lite snack så gav vi tre oss iväg mot Gotlands nation för att hälsa på Hanna från min gamla gymnasieklass. Även hon ska åka till Ryssland under våren och därför hade hon och Peter en hel del tankar gemensamt och erfarenheter av att förbereda en utlandstermin att dela. Jag och David var kvar en rätt lång stund efter att Peter hade gått men det var ändå inte senare än strax efter elva som vi gick hemåt via den kvällsöppna ICA-affären. Det var som vanligt väldigt mysigt att träffa Hanna och nationen verkar vara ett skoj ställe att bo på.

Det kanske är på sin plats att förklara var jag menar när jag säger nation. Uppsala och Lund är ju två universitetsstäder med gamla anor och dom båda har också så kallade nationer. Såvitt jag förstått är det organisationer som tidigare bestod av studenter från ett och samma landskap som gick ihop för gemenskapen skull. Namnen finns kvar och det är fortfarande studenterna själva som håller i nationerna men kravet på anknytning till landskapen har i alla fall utom Snerikes (Södermanland – Nerikes nation) tagits bort tror jag. Olika nationer har olika inriktningar och karaktär. Vissa har en massa rum och lägenheter som dom hyr ut till medlemmar. Några har supergod mat. Andra har jättestora festsalar, bra bibliotek eller gemytlig stämning. Är du medlem i en nation så är du välkommen på alla andra också, men förmånerna vad gäller rum/lägenheter eller rabatterad mat och dryck gäller bara din egen. Nationerna är naturliga mötesplatser, ordnar pluggfika, gasquer (finare sittningar med party/dans efteråt) och andra arrangemang som bidrar till gemenskapen.

Söndagen dedikerades nästan uteslutande till läsning med undantag för en fika hemma hos Peter. Jag fick chans att se korridoren och rummet där jag ska bo och det känns jättebra. Rummet är fullt tillräckligt stort, köket är schysst och allt verkar väldigt välordnat på en väldigt lagom nivå sett till organisering, ansvar och skötsel. Dessutom är läget väldigt bra. Inget verkar dock ligga långt bort för studenterna här. Få saker och platser av betydelse är det längre än 15-20 minuters gångavstånd till. Det verkar för övrigt ständigt vara aktiviteter på gång; nationsluncher, gemensamt plugg på något bibliotek, pokerkvällar, helgfikor, kvällsfikor, pubrundor, gasquer osv. Folk verkar rätt sällan sitta hemma själva och häcka, även om man inte gör något särskilt så gör man det ändå tillsammans. Om mitt intryck stämmer bådar det gott helt enkelt!

Dagen började med ett seminarium klockan åtta där alla skulle vara redo att hålla två stycken fem-minuterslånga anföranden om demokrati och könskvotering. Dock var det bara två av tolv som blev tvungna att hålla sina. Vi andra deltog i efterförljande diskussion istället. Därefter hängde jag med David, Anton och Rebecka till norrlands (nation) där vi satte oss i biblioteket och läste fram till strax före fem, med pauser för lunch och fika förstås! David höll på att avlida av för mycket läsning, något som var överraskande att se! Jag förstår honom dock. Själv är det inte många dagar jag läser så länge som jag gjorde idag, men för David, som alltid läser 150 %, är det så nästan jämt. Jag skulle också avlida.

Sitter och läser om demokrati, demokratiideal och olika argument för och emot. Helt underbart känns det faktiskt, i kontrast mot den tråkiga internationella politiken. På måndag ska jag vara redo att på seminariet hålla två muntliga anföranden på 5 minuter vardera, om lotten faller på mig. Det är alltid lite nervöst med muntliga anföranden, särskilt inför en grupp människor man aldrig träffat förut (seminariet blir min första ”lektion” i Uppsala), men det brukar samtidigt vara väldigt roligt. Det ger mig lite retorik-vibbar från 50-poängskursen som var en av gymnasietidens höjdpunkter. Då brukade jag sitta på söndagar och öva in 5-minuters-tal så att dom satt i princip utantill tills lektionen dagen därpå. Förhoppningsvis kommer jag att ha tillräckligt gott om tid och vara ”in the mood” när jag ska författa mina anföranden. Då är det roligt både att skriva och att framföra.

Funderar för övrigt på alla facebook-grattis. Jag tycker det har gått inflation i gratulationerna. Nu för tiden får man ju grattishälsningar av folk man knappt känner eller inte har någon kontakt med alls under resten av året. Själv är jag lite ambivalent till min egen gratulationstaktik, jag vet inte om jag tycker att jag gör rätt eller inte. Jag skriver ytterst sällan grattis till mina vänner på facebook. Det är ju folk som fyller år var och varannan dag. Skulle jag sätta i system att gratulera alla skulle jag ju också skapa förväntningar (åtminstone på mig själv) om att gratulera varenda en av minna facebook-kontakter. Att då glömma någon för att man exempelvis lyckades hålla sig borta från facebook en hel dag skulle ju skapa dåligt samvete, trots att personen kanske inte ens stod en särskilt nära.

Min taktik (som jag ju egentligen är dum som avslöjar) är att i största möjliga mån komma ihåg att skicka grattis-sms till dom jag verkligen vill gratulera. Jag skickar inte till den där tjejen som gick i en parallellklass på högstadiet och som jag hade spanska-lektioner i samma grupp som. Jag skickar till dom som står mig närmast, dom jag har tätare kontakt med och dom jag tänker på då och då och saknar. Ett sms (eller ett telefonsamtal för den delen) känns mycket mer värt än ytterligare ett ”Grattis!” i den långa raden på facebook.

Jag tycker det verkar som om bloggtrenden är på väg uppåt igen efter att ha haft en svacka under ett par år. Kanske inbillar jag mig bara, men jag tänker i alla fall försöka mig på att förmedla min syn på vad som gör en bra blogg och vad jag försöker tänka på när jag själv bloggar. Ta mig inte för en självutnämnd expert, jag utger mig inte för att vara ett något orakel, men jag tänker att jag trots allt har några års erfarenhet av att både läsa och skriva blogg. Kanske kan det få er andra att fundera på vad det är som just ni uppskattar med en blogg.

Något som jag värderar högt och försöker eftersträva så gott det går är att ha kontakt med mina läsare. SVARA PÅ KOMMENTARER och använd bloggen för att kommunicera med människor i din vardag! När jag bloggar tycker jag att något av det bästa som finns är att få kommentarer. Dock är det få av dom som läser som bemödar sig att avslöja det genom att skriva något. På rak arm skulle jag uppskatta att det är någonstans runt var 30:e unik läsare som skriver något, det beror lite på vad jag skriver om också. När någon väl kommenterar försöker jag dock i största möjliga mån alltid att svara, inte bara för att jag tycker att det är roligt att diskutera eller föra en dialog utan också för att markera att jag faktiskt ser och läser alla kommentarer.

En annan sak som jag tycker är otroligt central både för att det ska kännas meningsfullt att blogga för egen del men också för att det ska ge något för läsarna är att inte enbart skriva om vad man gör. Att jag låg i soffan och drack te och sedan såg en film är det ingen normal människa som bryr sig särskilt mycket om. Däremot är det mer intressant att veta varför jag valde att bara ligga i soffan, vad som rörde sig i mitt huvud och vad filmen jag såg väckte för tankar. Utnyttja gärna händelser för att bygga upp inläggets struktur men lägg till lite egna tankar, reflektioner och gärna humor om du känner för det.

Försök att skriva roliga rubriker om du exempelvis länkar till inlägget på facebook. Skillnaden mellan en bra och en dålig rubrik kan för min del bestämma om jag får 15 eller 40 unika besökare på en dag. Skriv något finurligt, något som skapar nyfikenhet, något som fångar uppmärksamheten men ändå relaterar till inlägget. Skriver du alltid knäppa rubriker som aldrig har något med inlägget att göra kommer antagligen rubrik-effekten att försvinna.

Det är förvisso inget självändamål med så många besökare som möjligt men jag tycker självklart att det är roligt om jag kan skriva något som många känner att det är värt att ta ett par minuter av sin tid för att läsa. Det är skillnad på läsare och läsare också. Jag får mina i genomsnitt mellan 25 och 30 läsare per inlägg nästan uteslutande från facebook. Runt var 10:e facebookvän kollar alltså min blogg, något jag tycker är jätteroligt! Vill man bara få maximalt med läsare så gäller det att skriva om rätt ämne och ha med rätt nyckelord, länka så mycket som möjligt till andra bloggar och nyheter och skriva något som är så bra och unikt att andra kommer länka till det. Mitt personliga rekord är 600 läsare på en dag. Då hade jag skrivit ett inlägg om personlig integritet som Christian Engström, nuvarande EU-parlamentariker för Piratpartiet, skrev ett eget inlägg om och länkade till. Det var i och för sig roligt med så många läsare då eftersom jag skrev nästan uteslutande politiskt och därför ville påverka så många som möjligt med det jag skrev. För närvarande skriver jag dock mer personligt och då värdesätter jag framför allt att människor som känner mig och träffar mig i sin vardag läser det.

Sist men inte minst vill jag slå ett slag för regelbundenhet utan överdrift. Skriver du bara nåt inlägg i veckan eller inte ens det så kommer folk troligtvis tappa intresset. Skriver du å andra sidan 2-3 inlägg om dagen är risken att folk inte orkar följa med. Min tumregelrekommendation är i genomsnitt ett inlägg varannan eller var tredje dag som minimum och maximalt ett inlägg om dagen, kanske två om man skriver väldigt kort. Personligen föredrar jag aningen längre inlägg eftersom jag generellt sett har svårt att utveckla något meningsfullt resonemang på mindre än en halv A4-sida. Det finns dock många som lyckas träffa mitt i prick på enbart ett par rader!

Eftersom jag är lika duktig som alla mina kurskamrater på att fokusera när jag pluggar internationell politik inför tentan så fick jag plötsligt idén att pröva mina fördomar och ge några av mina diffusa hatobjekt en mer ärlig chans. Jag antar att vi alla gör så ibland men jag har med nästan ryggmärgsmässig reflex ratat vissa saker direkt när jag stött på dom första gången (och somliga gånger redan innan dess). Jag pratar i just detta fall om Justin Bieber, Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros.

Så för att göra det så rättvist som möjligt gick jag tillväga på samma sätt som när jag ser att någon av mina favoritband/artister släppt något nytt – jag lyssnar igenom hela albumet från början till slut. För att slippa ladda ner musik jag ändå inte vill ha och för att slippa reklamavbrotten i Spotify gick jag till Grooveshark och slängde ihop en lista med albumen ”Vilja bli”, ”Svart, vitt och allt däremellan” och ”My World 2.0”

För att börja med några allmänna reflektioner frågade jag mig vad som kunde tänkas locka med denna typ av musik? Generellt sett har låtarna ganska mycket energi och dom tenderar att vara glada, lättsamma eller behandla ämnet kärlek (vissa låtar är faktiskt glada och lättsamma trots att texterna är ganska rakt motsatta). Jag kan tänka mig att man skulle kunna bli på bra humör av dom helt enkelt. Dessutom är det lätt att höra texten och sjunga med, och rytmen/tempot gör många låtar dansvänliga. Saken är väl bara den att med den ofta simpla låtuppbyggnaden och repetitiva refrängen som lätt sätter sig på hjärnan redan första gången man hör den så håller låtarna helt enkelt inte i längden. Jag tror det måste krävas någon väldigt märklig typ av person för att kunna lyssna på ”Baby”, ”Gubben i lådan” eller ”Från och med du” regelbundet i mer än några veckor utan att tröttna. Men det är väl det som utmärker pop-musiken – precis som allt annat i vårt samhälle är det slit-och-släng som gäller. Man konsumerar musik, tröttnar efter en stund och hittar något nytt i den ständigt forsande strömmen av ny radiomusik.

Daniel Adams-Ray gick från att göra kommersiell radio-hiphop i Snook till att bli popartist istället. Att han kritiserats för att han bott på Lidingö tycker jag är tämligen barnsligt. Personligen tyckte jag Snook hade ett par sköna låtar men eftersom jag inte kände att det fanns någon större mening med eller omsorg bakom texterna så dog intresset ganska snart. Han har ganska skönt drag i flera av sina låtar men ger mig rysningar när han på den i övrigt rätt bra låten ”Gubben i lådan” låter som musiksveriges skamfläck Kråkan Hellström när han sjunger ”för dig ska ja…” i refrängen. Det fåniga gitarrklinkandet i låten ”Vitt” hade jag också gärna varit utan.

Oskar Linnros gick också från att göra kommersiell radio-hiphop i Snook till att bli popartist istället. Till skillnad från Adams-Ray och Bieber har jag inte kunnat undgå att känna till Linnros genom min taktik att aldrig lyssna på radio, eftersom Simon, Lars son som sjunger och spelar gitarr, själv har spelat och sjungit hans låtar hela hösten. Generellt sett är det inte lika mycket drag i Linnros låtar som i Adams-Ray. Linnros musik funkar helt okej som bakgrundsbrus på nåt café. Inte heller Linnros kunde hålla sig borta från lite fånigt klinkande på gitarren på ”Annie Hall”.

Justin Bieber är tydligen ett youtube-fenomen som med hjälp av Usher nått ut till världens alla småtjejer. Låten ”Baby” inleder albumet och är så provocerande (eller perverst, som professor Falkemark hade sagt) dålig att det var den enda låten på alla dagens album som jag hoppade över efter att ha lyssnat på halva. Efter det inledande bottenmärket rycker han dock upp sig med låten ”Somebody to Love” som till och med får mig att digga. Jag gillar den låten på samma sätt som jag tycker flera av Timberlakes låtar är sköna. Han utnyttjat en skön beat och leker med olika rytmer när han sjunger. Sista delen av låten blir dock tjatig och känns som en utfyllnad i brist på fler verser. Resten av låtarna passerar som ett jämnt blaha tills skivan är slut.

Åt fanders med internationell politik. Det är ju bara en massa egoistiskt drivna aktörer ("stater") som skyller på att bara för att det inte finns någon världsregering som kan straffa idioter så ska dom passa på att förstöra så mycket som möjligt för allt och alla genom att upprusta, kriga, miljöförstöra och utfiska eftersom dom har bestämt sig för att utgå från att alla andra stater också är dumma i huvudet och tänker göra så. Vilken självuppfyllande profetia! Vilket genidrag!

"Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag."

Det är ju dagisnivå på det hela där alla antingen vägrar om inte millimeterrättvisa uppnås eller där den med längst kärnvapenkuk dikterar villkoren. Ingen vågar gå ensam först utan alla kräver att alla tar ett exakt lika stort steg framåt exakt samtidigt. Dom som övervakar världens användande av kärnkraft ska främst kontrollera alla kärnvapenfria stater medan skurkarna som samlar stidsspetsar på hög slipper visa något för någon. Sen finns det även ett land som har total immunitet mot sanktioner och kritik eftersom invånarnas förfäders släktingar dödades av en tysk idiot. Ett annat land satsar alla sina pengar på att åka till andra sidan jorden och starta krig för att skapa fred samtidigt som det dras med stora sociala klyftor och vapenproblem på hemmaplan. Ett tredje land har stort behov av att vara med på internationell TV och bygger därför dyra kärnvapen medan befolkningen svälter.

Bättre är inte dom som skriver om den internationella politiken. Istället för att försöka komma med lösningar så ägnar dom sin energi åt att ge olika förklaringar på varför alla stater är kukhuvuden. Och trots att alla deras teorier var och en för sig är uppenbart ofullständiga och bara i bästa fall förklarar en liten bit av helheten så verkar författarna med religiös fanatism framhålla sin egen teori som komplett och bättre än alla andra. Genom att beskriva och förklara staters historiska och nuvarande agerande skriver dom handböcker i hur man resonerar som en idiot. Ledarna för staterna läser och följer instruktionerna. Så går det runt i en evig nedåtspiral. En blind styr en döv. Eller nåt.

Jag är rädd för att fylla min fritid. Jag är rädd för att vara uppbokad och vara upptagen eftersom det, om jag var det, skulle kunna innebära att jag går miste om något ännu bättre. Jag är rädd för att vara offline eftersom någon kanske skulle vilja få tag på mig just då. Jag är rädd för att ha en inbokad träning varje torsdag eftersom jag då skulle bli tvungen att tacka nej ifall någon annan möjlighet dök upp. Det var mycket därför som jag aldrig gick med i någon idrottsförening som liten. Inte som äldre heller för den delen, med ett undantag vilket var Ringmurens Cykelklubb under en säsong eller två i högstadiet. Som om jag hela tiden går och väntar på att The Ultimate Opportunity ska dyka upp och vara en engångsföreteelse som inte kan bokas om. Som om inte all dötid mitt hittillsvarande agerande resulterar i skulle kunna fyllas med mening som långt mer än uppväger det jag eventuellt skulle gå miste om. Jag är helt enkelt korkad!

Långsamt börjar jag inse det faktumet och långsamt börjar en insikt om att jag borde förändra mitt beteende inställa sig. Och vilket tillfälle skulle vara mer lämpligt för förändring än flytten till Uppsala? Det kommer redan vara en ny värld där jag bor i studentkorridor, där det är fika på nationen varje lördag, där det tydligen är runt ett seminarium i veckan när man pluggar statsvetenskap och där nationen håller gasquer med jämna mellanrum där man ska ha mörk kostym och slips, sjunga sånger som jag inte kan texten på, titta åt rätt håll i rätt ordning när man skålar och avsluta med party på dansgolvet i genomsvettiga finkläder. Jag kan lika gärna slänga in en nybörjarkurs i Judo på torsdagskvällar och parkour på söndagar – jag kommer dö av förändring ändå så vad spelar det för roll? It’s better to burn out than to fade away!

Kanske går jag in i väggen. Kanske bryter jag ihop. Kanske blir jag en helt ny människa och upptäcker att jag inte behöver traggla mig igenom någon jäkla utbildning för att ta mig dit jag vill och göra det jag är bra på. Kanske blir jag proffs-traceur (utövare av parkour), författare, en underbar far, undersökande journalist, en stor talare, en engagerad lärare, ekobykollektiv-entreprenör, ledare för en ny 68-rörelse i modern tappning som river ner storebror och klär av honom, får alla att förkasta materialismen, konsumismen och den egna ekonomiska vinningen som incitament och ställer om Sverige och resten av världen till miljöfrämjande samhällen som inte skadar utan gynnar natur, miljö och klimat genom sin existens.

"God gives us dreams a size too big so that we can grow in them. "