Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Nandi - 10 juni 2010 12:49

Då och då undrar jag hur det skulle kännas att titt som tätt bli kontaktad av vänner som skulle vilja hitta på något. Ta mig inte för en total enstöring, jag har vänner även om dom är bättre än vad dom är många. Men skulle jag välja att sitta och vänta på att någon annan skulle höra av sig till mig, då skulle jag få vänta bra länge. 


Fenomenet blev extra tydligt när jag flyttade från Gotland. Kompisgänget som med hög frekvens hade träffats, sett på film, spelat spel, lagat mat och tältat upplöstes i princip. Dom kompis-LAN som hade hållits åtminstone två till fyra gånger per år upphörde helt. När jag frågade den ene vännen hur den andre mådde eller vad den sysslade med fick jag svaret att dom inte hade träffats sedan jag var där sist.


Rollen som den ständiga initiativtagaren nådde sin kulmen under slutet av högstadiet och början av gymnasiet. Det var något som kom av sig självt, inget jag valde. I början tyckte jag väl mest att det var roligt – att ha en idé och se att man men lite energi och tid kan få andra människor att lägga till dom pusselbitar som behövs för att förverkliga den. Kontakta något som kan fixa lokal och kolla av om det finns intresse hos vännerna; tjata lite mer på personen som fixar lokal så att den verkligen gör det, fråga runt om någon kan ta med sig ljudanläggning, har någon dubbla ljudkort, switch med tillräckligt många portar; tjata på alla inbjudna om tid och plats så att dom kommer ihåg det, kontrollera att alla fixat skjuts, gör en skiss över bordsplacering; kolla om någon som har Comhem bredband kan ta med sitt internet, dra till lokalen lite innan utsatt tid så att man kan hjälpa personen som hyrt lokalen att möblera rätt; sen har man fixat ett LAN.


Straffet man får när man tar initiativ till och arrangerar något som uppskattas av andra är förväntningarna som ställs på en – du blir ofrivilligt utnämnd till Initiativtagare på obestämd framtid. Principen som folk alltid annars (så att det ibland kan gå till överdrift) känner sig tvungna att upprätthålla – bjuder du så är det min tur att bjuda tillbaks nästa gång – upphör helt när det gäller detta. Om någon kan förklara varför så lyssnar jag gärna.


När jag fick ny klass i gymnasiet hade jag som mål att hålla lite lägre profil vad gäller initiativtagning, något som jag till viss mån anser att jag lyckades med då jag kunde dela rollen tillsammans med två andra klasskamrater. Helt och hållet fungerade det dock inte då jag förmodligen är uppfostrad på ett sätt som gör att frustrationen bubblar inom mig dom gånger ingen annan gör något för att få saker att hända. Frågan är om jag ska fortsätta kämpa emot eller om jag helt enkelt ska erkänna att jag är dömd att axla bördan och satsa fullt ut på att göra det istället.

Av Nandi - 2 juni 2010 21:39

Vag gör man sen? Den frågan ställde jag mig själv för ett år sedan, och den frågan ställde sig Gustav nu när jag träffade honom. Imorgon tar han studenten och i övermorgon är han ensam. Ensam ansvarig för sitt framtida liv. Ensam tvungen att ta initiativ. Man kliver på vagnen som en klass men stiger av den som individer. Vännerna man lärt känna i skolan kommer man bara fortsätta träffa och behålla som vänner om man aktivt arbetar för det. Resten får fylla ut vänlistan på MSN och Facebook som en påminnelse om det liv man en gång levde.


Jag är stolt över att kunna säga att jag ett år efter studenten fortfarande har kvar dom allra flesta av dom vänner jag värderade högst. Man träffas och har skoj när man är på ön samtidigt, man utbyter några meningar då ch då på nätet eller mobilen, man saknar varandra när man är på olika håll. När jag tappar eller glider ifrån vänner sörjer jag det djupt och länge, särskilt när man spelat en viktig roll i varandras liv och uppväxt. På rak arm kan jag åtminstone räkna upp fyra personer som jag stått otroligt nära, tidigare ”bästisar” om man nu använder sig av det uttrycket, som jag knappt har kontakt med längre. Man hamnar på olika skolor, byter intressen, flyttar eller blir ovänner. Huruvida vi kommer att återuppta kontakten eller inte får tiden utvisa, men det har hänt mig förr.


Människor förändras och mognar, och man kan ibland hitta tillbaks till varandra. Jag slutade umgås med min överlägset närmaste kompis Gustav i slutet av lågstadiet om jag minns rätt, av anledningar som jag lagt bakom mig. Vi hade då umgåtts jämt och ständigt ända sedan vi var tre år. Jag byggde upp en ny vänskapskrets under mellanstadiet och det var inte förrän i början av högstadiet som jag och Gustav sökte oss tillbaks till varandra igen. Om det är någon idag som känns som en bror till mig så är det han. Därför är jag sen med att ge upp hoppet om att lära känna gamla vänner på nytt, men jag vet att det inte sker av sig självt.


Jag är inte den som skaffar nya vänner på löpande band och jag tror inte på att nya vänner helt skulle kunna kompensera för gamla, bara komplettera. Om jag inte skulle ha kvar vänner från dom olika epokerna i mitt liv så skulle det nog få mig att känna mig vilsen, men säkerligen skulle det underlätta för en att förändra sig och byta roll om det nu är vad man vill. Förväntningar utifrån kan ju både vara en trygghet och ett fängelse och upplevs nog som lite av båda delarna av dom allra flesta. Men mina gamla vänner skulle jag inte vilja offra för några rollbyten i världen och jag hoppas att dom känner likadant. Det är svårt att ångra sig om man väl valt att göra det.

Av Nandi - 31 maj 2010 22:29

Jag vaknar klockan halv tio med en aning dåligt samvete för att jag sovit bort dom fina morgontimmarna. Slår på datorn, går in på facebook och tabbar över till den borgerliga regeringens propagandakanal DN.se. Jag vet inte hur många gånger det hänt men jag blir alltid förbannad och upprörd när jag ser USA:s favorithundvalp Israel mörda, bomba, plåga och tortera. Det är uppenbart hur sjukt och känslolöst det är och alla ser det förutom husse som bara såger ”Fy!” och sedan kramar om valpen igen. Borgarna säger ”oacceptabelt”, ett starkt ord i ”realisternas” värld. Hans Linde (V) tar Palmes välkända ord i sin mun och säger ”satans mördare” men blir ju då i borgarnas verklighet som vi alla påtvingas stämplad som oseriös och odiplomatisk terroristkramare, västfientlig och kanske aningen antisemitisk. Hur man kan skjuta ihjäl tiotals fredsaktivister som kommer med humanitär hjälp till ett fattigt, utmärglat, ockuperat och isolerat folk utan att få kallas för satans mördare förblir för mig oförklarligt. Men realisten inom mig säger att vi ju måste vara anständiga och inte göra oss ovänner med andra länders regeringar. Åt helvette med det säger jag själv, man ska väl för fan få kalla saker vid deras rätta namn, annars hamnar vi i nyspråkets värld där krigande soldater kallas för fredsbevarande trupper och där frihet kräver kontroll och övervakning. Fan, juste, vi är redan där!


Med en suck kväver jag min upprördhet och intalar mig själv att jag ändå inte kan göra något åt det. Lite länkande på facebook har kanske gjort att någon uppmärksammats på saken, alltså har jag gjort en insats. Jag vräker på metal på hög volym och får ur mig lite av min frustration. När den väl lagt sig och susandet i öronen har upphört känner jag att jag måste göra något med mitt liv, jag måste använda det jag har att tillgå, min kunskap och eventuella talanger för att åtminstone försöka göra skillnad, elda på massorna, få folk att agera, ställa sig upp och säga; Nej nu jävlar får det vara nog! Men var ska man börja? Jag slänger ihop en spellista med massa fantastiska politiska texter; Fattaru, Dead Prez, Timbuktu, Ebba Grön m.fl Inspirationen kommer som på beställning och jag känner för att åtminstone skriva något.


”Nytt årtusende, samma strategi,
samma likgiltighet från samma maktelit.
Lägg din röst var fjärde höst på minst sämsta parti't
så har du gjort ditt för vad vi kallar demokrati.
Du blir styrd av statsministern, styrd av företag och USA,
Bryssel och politiker du aldrig sett susen av.
Är det verkligen såhär det känns att va fri,
och vill du kalla detta för en äkta demokrati?”


dundrar Fattaru i högtalarna.


”En stor teater alltihop,
och publiken är jävligt lat som
inte orkar ta reda på
vad som verkligen ligger bakom.”


”Dom ser dig, dom hör dig,
dom vet vad du har för dig.
Om du lever enligt deras sätt,
agerar rätt är det inget som rör dig.”


Precis, vad rör det mig? Utbilda dig, hitta ett vanligt heltidsjobb, läs DN eller SvD, köp hus på lånade pengar, rösta på (S) för att känna att du är solidarisk men gläd dig åt dom extra tusenlapparna som Reinfeldt ger dig varje månad så behöver du inte bry dig mer!


”Går i sömnen, följer strömmen,
sväljer dom lögner dom får er att tro.
Vakna upp ur drömmen, skrik;
Glöm det, nu får det va nog!”

Av Nandi - 18 maj 2010 13:27

Igår ströps uppkopplingen till The Pirate Bay efter att Hollywood hotat internetleverantören. Sidan låg nere och man började gissa om hur många (få) timmar det skulle ta innan den var uppe igen. Ingenting hände under gårdagen och man började undra. Så idag kom först nyheten att sidan var uppe och efter att ha läst Pirate Bay-bloggens inlägg så älskade man TPB ännu lite mer:


PLZ LEARN: TPB CANT BE SHUT DOWN

LOL!

AS U MITE HAS READ OR NOTICD, PEEPS ONCE AGAIN R TRYIN 2 SHUT US DOWN. DIS WILL NOT SUCCED, LOL. OURS RLY NICE WEBHOST WUZ THREATEND WIF RLY HUGE FINE, SO WE DECIDD 2 MOOV TEH SIET SO DAT THEY DIDNT GOT INTO TROUBLE, LOL. TEH DECISHUN 2 MOOV WUZ TAKEN BY US, TEH PIRATE BAY, LOL.

TEH PIRATE BAY IZ AN UNSINKABLE SHIP. IT WILL SAIL TEH INTERWEBS 4 AS LONG AS WE WANTS IT 2. REMEMBR DAT, K THX.

TPB, ONLY IN IT 4 TEH LULZ SINCE 2003


Fetstilade bokstäver utgjorde det "dolda" meddelandet "assclowns ov teh riaa".


En kort stund senare, just när man lugnat ner sig lite efter att ha firat en ny fail för Hollywoodmaffian så kom nästa bomb:


Idag, den 18 maj, tog det svenska Piratpartiet över leveransen av bandbredd till fildelningssidan The Pirate Bay. Detta efter att den tyska ISPn Cyberbunker beordrats att koppla bort The Pirate Bay från Internet.



– Vi tröttnade på Hollywoods katt- och råttalek med The Pirate Bay och beslutade oss för att själva erbjuda sidan bandbredd, säger Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet. Det är dags att ta tjuren vid hornen och stå upp för vad vi anser är en laglig aktivitet.


Ett fullständigt genidrag när det gäller publicitet. Hollywood kommer nu få ta stid med Piratpartiet om dom vill försöka sänka piratskeppet igen, vilken skulle ge piraterna mer publicitet, något som jag inte tror Hollywood vill se. Framtiden blev plötsligt ännu mer spännande.


Av Nandi - 9 maj 2010 23:45

Bedrövad, arg och besviken är jag efter att ha bevittnat vad som i det närmaste måste kallas för en tävling mellan Sahlin och Reinfeldt i vem som på det tråkigaste och mest nedtonade sättet kunde framföra sin politik i en livesänd valdebatt (Agenda 9 maj 2010). Hade jag inte varit väldigt politiskt intresserad (och kanske en aning störd?) hade jag stängt av TV:n redan i inledningen när Sahlin bara tyst nickade och höll med när Greklandskrisen togs upp av Borg i inslaget och Reinfeldt i studion och båda sedan gav tydligt besked om att dom ville ha euron men ändå kanske inte och att dom med stor sannolikhet förmodligen inte ville ha en eventuell ny folkomröstning om den. Dom ansträngde sig verkligen för att framställa valet mellan en rödgrön och en blå regering i höst som ett val i klass med att välja färg på tröjan. Den skillnaden som Sahlin verkligen pushade för med en rödgrön regering istället för en blå var att Sveriges rikaste 10 % skulle få betala mer medan stödet till Sveriges mest utsatta grupper skulle öka (förvisso inget förslag åt fel håll, men kom igen, lite mer visionära planer borde man väl kunna förvänta sig av ett så kallat "tydligt" alternativ till en borgerlig och kapitalitstisk politik?). I övrigt verkade dom tävla om att med så olika medel som möjligt nå ett så identiskt resultat som det går. Att det "inte ska bli någon skillnad" var ett återkommande uttryck vilket ialla fall jag tycker är märkligt i en debatt inför ett riksdagsval i demokratin Sverige där åtminstone jag trodde att man fortfarande hade hela TVÅ olika regeringsalternativ att rösta på. Pensionären i en Jeep skulle få betala mer i bensinskatt men få igen dom pengarna genom skattelättnad eller bidrag så att hon kan fortsätta köra lika mycket bil i en lika dålig bil. Visionärt! Vågat!


Reinfeldt underströk att han värnar välfärdens sk "kärna" och jag antar då att han skiter i om fruktköttet ruttnar. Kärnan ska sen helst planteras på privat mark så att markägarna kan sälja tillbaks det förlorade fruktköttet till oss men det är inte "ansvarsfullt" att framföra det på det sättet. Det är inte heller ansvarsfullt att förändra samhället eller att gå längre än vad som krävs i urvattnade internationella avtal; och det som är allra minst ansvarsfullt, det är att höja rösten mot världens orättvisor, för då blir man ju som Palme och det är inte ekonomiskt lönsamt att kritisera mäktiga länder och deras bundsförvanter.


Vad har egentligen hänt med politiken när man kritiserar att olika partier har olika åsikt och kallar det en spricka i negativ bemärkelse? Istället för utjämna klyftor i samhället har man lagat sprickor mellan partier och det känns ju lite bakvänt kan jag tycka. Partierna förväntas redan innan valet ha kompromissat färdigt i alla frågor, som om styrkan i förhandlingarna ska baseras på förra valets resultat och inte på det kommande. Tänk om miljöpartiet blir landets största parti i höst, sett i antal röster; ska dom då fira att dom kommer att kunna köra över socialdemokraterna i förhandlingarna inför NÄSTA riksdagsval som dom då kanske inte ens vinner?


Vi har hamnat i en tid där valet så gott som ska vara avgjort innan det har hållits. Du ska veta att det bara finns två regeringsalternativ eftersom partierna paktat ihop sig redan innan valet, du ska veta precis vad dom kommer driva för politik eftersom förhandlingarna redan är hållna och du ska veta att det är en marginell skillnad mellan regeringsalternativen så att du inte behöver oroa dig för att din favorit kanske förlorar om det regnar och du hellre ligger kvar framför TV:n än går till vallokalen. Är du nöjd med dagens politiska situation så finns det ingen större anledning att rösta och är du missnöjd finns det inget att rösta på. Möjligtvis Piratpartiet då, om du bryr dig om saker som kunskapsspridning, myndighetstransparens, privatliv och teknikutveckling; eller Sverigedemokraterna om du vill ha något att rikta ditt missnöje mot och verkligen brinner för att göra livet lite svårare för dom som flyr från sina länder för att söka skydd i Sverige, för dom som redan kommit hit och vill ta vara på sin kultur och utöva sin religion eller för dom som kommit hit och hamnat helt snett.


Jag kommer i alla fall att hoppas på stor sprickbildning och helst några politiska klyftor också. Utan det har jag svårt att motivera mig själv, eller andra för den delen, att rösta på något av dom tvåjagmenar sju riksdagspartierna, vilket jag uppriktigt sörjer.

Av Nandi - 30 december 2009 14:45

Mitt längsta år på länge har snart passerat. Det var en evighet sedan jag och Jahmi gick i förväg ut över sjön Rinnerns tjocka is, bärandes på en ficklampa och några vedklabbar. Mitt ute på isen gjorde vi upp en liten eld vars sken det övriga sällskapet följde för att hitta oss. Raketer hördes och kunde skymtas i sjöns båda avlägsna ändar när vi stod runt elden och skålade i champagne; jag, mamma, Lars, Jahmi, Tim och Nina. Sedan dess har för mycket hänt för att jag riktigt ska ha hunnit smälta det än.


2009 har varit ett år av ständigt nya utmaningar, nya upplevelser och nya segrar. Nya utmaningar som att inte längre gå i skolan, som att ta körkort och flytta utomlands för att pröva sina vingar. Nya upplevelser som att se Porcupine Tree med mamma, leva en sommar utan ett fast hem och bo fyra månader åtskild från sina vänner som man växt upp med. Nya segrar som att få jobb i Norge hela hösten, klara av att forma sitt eget år på ett bra sätt och att känna att man gjort en ordentlig insats i det lyckade arbetet med att skicka en pirat till Bryssel.


2009 har även varit ett år av rotlöshet. Efter att ha bott med John i Visby bodde jag en vecka i Göteborg följt utav en sommar där hem var olika platser nästan varje dag. Därefter bodde jag i Göteborg igen i knappt två veckor, följt utav nästan fyra månader av boende i två olika lägenheter i Oslo, som aldrig riktigt kändes som hemma. En vecka i Göteborg följs nu av två på Gotland, där det känns som om jag fortfarande bor trots att jag inte har något eget hem här. Det kan väl ses som någon form av frihet, men det känns tidvis mer som en osäker och påfrestande tillvaro. Frihet är inte nödvändigtvis att kunna göra som man vill och inte vara bunden, frihet kan nog oftare vara att frihet från otrygghet, så att man kan lägga energi på annat än på pengar, jobbsituation och boende.


2009 var året då TPB fälldes av ett ruttet rättssytem vilket blev droppen som fick bägaren att rinna över och skicka svallvågor över hela världen som bland annat sköljde piratskeppet ända till Bryssel. Det var året då Europas rödaste regering lyckades bli omvald i grannlandet som annars alltid byter regering varje val, dessutom mitt under finanskrisen. 2009 var året då det i Köpenhamn blev tydligt att U-länderna inte längre tänker bli överkörda i förhandlingarna och då polisen med batonger och människorättskränkande massarresteringar slog mot det folkliga engagemanget. 2009 var året då man sparkade ut husockupanterna både från Göransgården i Visby och från Aspuddsbadet i Stockholm. Föhoppningsvis har aktionerna svetsat människor samman och genererat större engagemang hos folk. Det är inte Obama som kan förändra, det är vi.


Läs även...
År 2008 var året då jag...

Jag är tomten

Av Nandi - 6 december 2009 11:35

Haft en underbar Gotlandssommar; flyttat till mamma i Göteborg; flyttat till Oslo för att jobba och dela lägenhet med barndomskamraten Jahmi; sökt jobb på heltid i tre veckor; varit på två lyckade anställningsintervjuer hos bemanningsföretag; jobbat en natt med mattläggning; jobbat en dag på ett Hitachilager; jobbat en dryg vecka på barnehage (dagis); jobbat nio dagar med att fylla lådor på en ny postterminal; flyttat till en annan lägenhet tillsammans med Jahmi och använt cyklarna att köra alla grejerna på; sett Porcupine Tree i Stockholm tillsammans med mamma; jobbat ytterligare fem veckor på samma barnehage som tidigare; varit på anställningsintervju hos bemanningsföretag; jobbat en vecka på en annan barnehage; varit på anställningsintervju hos ytterligare ett bemanningsföretag; jobbat fyra dagar med mattläggning/möbelflyttning (samma som första jobbet); jobbat en dag som städare på en högskola; jobbat en dag med möbelflyttning för en advokatfirma tillsammans med Jahmi; jobbat fyra dagar på lager med orderplock, packning och kuvertering. Och så har jag ju varit i Göteborg och Värmland några helger också.


I övrigt har hösten passerat mestadels smärtfritt tack vare en rumskamrat som är lika lätt att bo med som John var förra året, utsökt mat lagad med kärlek, massvis av te och skön musik. Det som tidvis gjort det lite kämpigt är att jag saknat mina vänner och min kära mor i Sverige väldigt mycket. Visst går det att hålla kontakten på avstånd men även jag känner av begränsningarna som elektronisk kommunikation medför. Göteborg och Värmland har varit tillräckligt nära för att besöka över en helg då och då, och likaså gick det att en gång åka till Stockholm. Gotland ligger dock i en klass för sig när det gäller resväg och det har nu gått snart fyra månader sedan jag sist träffade gänget där.


Hade jag varit en annan person kanske jag skulle skaffat mig en ny stor vänkrets här i Oslo, eller så hade jag försmäktat av ensamhet. Men precis som jag klarade av månader av isolerat pluggande under det intensiva tredje året på gymnasiet med min rumskamrat som sällskap bara på vardagarna så har jag nu kunnat finna mig tillrätta i många lugna kvällar och även helt ensamma helger i Oslo då Jahmi valt att hälsa på sina hemtrakter i Värmland. Det är inte så att jag finner det ärofyllt att leva månader utan något större umgänge, men jag anser det vara en fördel att inte plågas av att vara själv. Att även kunna sätta värde på lugn och tystnad, att upptäcka och kunna njuta av den frihet som råder när man inte har någon annan att ta hänsyn till.


Men allt blir tröttsamt i för stora mängder. Just nu ser jag mycket fram emot att träffa vännerna och mamma igen i jul. Och sen har jag ju en tremånaders Asienvistelse att se fram emot också ;-)


"Ensamhet är inte att vara ensam. Det är att inte ha någon att längta till." - Barbra Ring

Av Nandi - 16 november 2009 19:00

Ganska nyligen har jag, inspirerad av andra, börjat ta lite i den infekterade debatten om barnporr. Det som slår mig är hur lik debatten är dom om terrorism respektive fildelning. Den ena sidan är ivriga förespråkare för hårdare och väldigt långtgående lagstiftning och har väldigt känslomässigt laddade argument (tänk på barnen, familjens trygghet och artisternas försörjning) medans den andra sidan går i taket över dom påtänkta lagarnas konsekvenser för samhället i stort och till och med ifrågasätter själva existensen av deras tilltänkta effekt (övergreppen fortgår även om man försöker censurera den öppna delen av spridningen, terroristen kan ju detonera bomben i den långa slingrande kön fram till terroristkontrollen på flygplatsen och artisterna tjänar inte mer pengar om man hindrar spridningen av deras musik, bara skivbolagen).



Jag tror någonstans att människor som har lättare att påverkas av känslomässiga argument istället för logiska argument tenderar att dras till lagstiftarsidan. Därför är det viktigt för den andra sidan att inte bara fokusera på logisk argumentation som i många fall kräver en del teknisk kompetens för att förstå, utan att även lyfta fram argument som tilltalar "känslomänniskorna". Att då som lagstiftarsidan använda rädsla för att påverka tror jag är fel väg, eller åtminstone en som inte tilltalar mig så mycket. Lagstiftarsidan bidrar till en värld där människor är så rädda att dom kräver att bli övervakade, kräver att få ut identiteterna på pedofiler så att dom inte råkar bosätta sig i samma område, kräver att begränsa informations- och yttrandefrihet och avskaffa brevhemligheten på nätet eftersom det ju av någon kan användas för att begå brott eller för att "stjäla" från artisterna. Vi måste få människor att förstå värdet av att lita på varandra, vi måste ha visioner om en värld där människor utgår från att deras medmänniskor har goda intentioner och vill väl. Att tappa förtroendet går snabbt, att bygga upp det tar tid. Därför måste vi börja redan nu. Jag tycker inte att vi bara ska bygga kunskapssamhället, vi borde också bygga förtroendesamhället.


Hur många pedofiler finns det egentligen? Hur många av dom är farliga på riktigt och har inte bara en sjuk sexuell läggning? Hur reell är risken att du stöter på någon? Hur många terroristattacker har vi haft i Sverige? Hur mycket bättre skulle du må om du slutade gå och oroa dig? Hur mycket tryggare skulle du känna dig om du bara vågade lita på att människor omkring dig vill dig väl?


Det handlar inte om att vara naiv, det handlar om att vara rationell. Det handlar också om att någon måste visa vägen in i framtiden. Ska den kantas av övervakningskameror och potentiella pedofiler, våldtäktsmän, mördare och terrorister, eller ska den kantas av goda medmänniskor?

Detta är ett försök
att bryta det tabu som ligger över att motsätta sig vissa åtgärder som sägs vara mot barnporr.

Skapa flashcards