Sitter och läser om demokrati, demokratiideal och olika argument för och emot. Helt underbart känns det faktiskt, i kontrast mot den tråkiga internationella politiken. På måndag ska jag vara redo att på seminariet hålla två muntliga anföranden på 5 minuter vardera, om lotten faller på mig. Det är alltid lite nervöst med muntliga anföranden, särskilt inför en grupp människor man aldrig träffat förut (seminariet blir min första ”lektion” i Uppsala), men det brukar samtidigt vara väldigt roligt. Det ger mig lite retorik-vibbar från 50-poängskursen som var en av gymnasietidens höjdpunkter. Då brukade jag sitta på söndagar och öva in 5-minuters-tal så att dom satt i princip utantill tills lektionen dagen därpå. Förhoppningsvis kommer jag att ha tillräckligt gott om tid och vara ”in the mood” när jag ska författa mina anföranden. Då är det roligt både att skriva och att framföra.

Funderar för övrigt på alla facebook-grattis. Jag tycker det har gått inflation i gratulationerna. Nu för tiden får man ju grattishälsningar av folk man knappt känner eller inte har någon kontakt med alls under resten av året. Själv är jag lite ambivalent till min egen gratulationstaktik, jag vet inte om jag tycker att jag gör rätt eller inte. Jag skriver ytterst sällan grattis till mina vänner på facebook. Det är ju folk som fyller år var och varannan dag. Skulle jag sätta i system att gratulera alla skulle jag ju också skapa förväntningar (åtminstone på mig själv) om att gratulera varenda en av minna facebook-kontakter. Att då glömma någon för att man exempelvis lyckades hålla sig borta från facebook en hel dag skulle ju skapa dåligt samvete, trots att personen kanske inte ens stod en särskilt nära.

Min taktik (som jag ju egentligen är dum som avslöjar) är att i största möjliga mån komma ihåg att skicka grattis-sms till dom jag verkligen vill gratulera. Jag skickar inte till den där tjejen som gick i en parallellklass på högstadiet och som jag hade spanska-lektioner i samma grupp som. Jag skickar till dom som står mig närmast, dom jag har tätare kontakt med och dom jag tänker på då och då och saknar. Ett sms (eller ett telefonsamtal för den delen) känns mycket mer värt än ytterligare ett ”Grattis!” i den långa raden på facebook.

Jag tycker det verkar som om bloggtrenden är på väg uppåt igen efter att ha haft en svacka under ett par år. Kanske inbillar jag mig bara, men jag tänker i alla fall försöka mig på att förmedla min syn på vad som gör en bra blogg och vad jag försöker tänka på när jag själv bloggar. Ta mig inte för en självutnämnd expert, jag utger mig inte för att vara ett något orakel, men jag tänker att jag trots allt har några års erfarenhet av att både läsa och skriva blogg. Kanske kan det få er andra att fundera på vad det är som just ni uppskattar med en blogg.

Något som jag värderar högt och försöker eftersträva så gott det går är att ha kontakt med mina läsare. SVARA PÅ KOMMENTARER och använd bloggen för att kommunicera med människor i din vardag! När jag bloggar tycker jag att något av det bästa som finns är att få kommentarer. Dock är det få av dom som läser som bemödar sig att avslöja det genom att skriva något. På rak arm skulle jag uppskatta att det är någonstans runt var 30:e unik läsare som skriver något, det beror lite på vad jag skriver om också. När någon väl kommenterar försöker jag dock i största möjliga mån alltid att svara, inte bara för att jag tycker att det är roligt att diskutera eller föra en dialog utan också för att markera att jag faktiskt ser och läser alla kommentarer.

En annan sak som jag tycker är otroligt central både för att det ska kännas meningsfullt att blogga för egen del men också för att det ska ge något för läsarna är att inte enbart skriva om vad man gör. Att jag låg i soffan och drack te och sedan såg en film är det ingen normal människa som bryr sig särskilt mycket om. Däremot är det mer intressant att veta varför jag valde att bara ligga i soffan, vad som rörde sig i mitt huvud och vad filmen jag såg väckte för tankar. Utnyttja gärna händelser för att bygga upp inläggets struktur men lägg till lite egna tankar, reflektioner och gärna humor om du känner för det.

Försök att skriva roliga rubriker om du exempelvis länkar till inlägget på facebook. Skillnaden mellan en bra och en dålig rubrik kan för min del bestämma om jag får 15 eller 40 unika besökare på en dag. Skriv något finurligt, något som skapar nyfikenhet, något som fångar uppmärksamheten men ändå relaterar till inlägget. Skriver du alltid knäppa rubriker som aldrig har något med inlägget att göra kommer antagligen rubrik-effekten att försvinna.

Det är förvisso inget självändamål med så många besökare som möjligt men jag tycker självklart att det är roligt om jag kan skriva något som många känner att det är värt att ta ett par minuter av sin tid för att läsa. Det är skillnad på läsare och läsare också. Jag får mina i genomsnitt mellan 25 och 30 läsare per inlägg nästan uteslutande från facebook. Runt var 10:e facebookvän kollar alltså min blogg, något jag tycker är jätteroligt! Vill man bara få maximalt med läsare så gäller det att skriva om rätt ämne och ha med rätt nyckelord, länka så mycket som möjligt till andra bloggar och nyheter och skriva något som är så bra och unikt att andra kommer länka till det. Mitt personliga rekord är 600 läsare på en dag. Då hade jag skrivit ett inlägg om personlig integritet som Christian Engström, nuvarande EU-parlamentariker för Piratpartiet, skrev ett eget inlägg om och länkade till. Det var i och för sig roligt med så många läsare då eftersom jag skrev nästan uteslutande politiskt och därför ville påverka så många som möjligt med det jag skrev. För närvarande skriver jag dock mer personligt och då värdesätter jag framför allt att människor som känner mig och träffar mig i sin vardag läser det.

Sist men inte minst vill jag slå ett slag för regelbundenhet utan överdrift. Skriver du bara nåt inlägg i veckan eller inte ens det så kommer folk troligtvis tappa intresset. Skriver du å andra sidan 2-3 inlägg om dagen är risken att folk inte orkar följa med. Min tumregelrekommendation är i genomsnitt ett inlägg varannan eller var tredje dag som minimum och maximalt ett inlägg om dagen, kanske två om man skriver väldigt kort. Personligen föredrar jag aningen längre inlägg eftersom jag generellt sett har svårt att utveckla något meningsfullt resonemang på mindre än en halv A4-sida. Det finns dock många som lyckas träffa mitt i prick på enbart ett par rader!

Eftersom jag är lika duktig som alla mina kurskamrater på att fokusera när jag pluggar internationell politik inför tentan så fick jag plötsligt idén att pröva mina fördomar och ge några av mina diffusa hatobjekt en mer ärlig chans. Jag antar att vi alla gör så ibland men jag har med nästan ryggmärgsmässig reflex ratat vissa saker direkt när jag stött på dom första gången (och somliga gånger redan innan dess). Jag pratar i just detta fall om Justin Bieber, Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros.

Så för att göra det så rättvist som möjligt gick jag tillväga på samma sätt som när jag ser att någon av mina favoritband/artister släppt något nytt – jag lyssnar igenom hela albumet från början till slut. För att slippa ladda ner musik jag ändå inte vill ha och för att slippa reklamavbrotten i Spotify gick jag till Grooveshark och slängde ihop en lista med albumen ”Vilja bli”, ”Svart, vitt och allt däremellan” och ”My World 2.0”

För att börja med några allmänna reflektioner frågade jag mig vad som kunde tänkas locka med denna typ av musik? Generellt sett har låtarna ganska mycket energi och dom tenderar att vara glada, lättsamma eller behandla ämnet kärlek (vissa låtar är faktiskt glada och lättsamma trots att texterna är ganska rakt motsatta). Jag kan tänka mig att man skulle kunna bli på bra humör av dom helt enkelt. Dessutom är det lätt att höra texten och sjunga med, och rytmen/tempot gör många låtar dansvänliga. Saken är väl bara den att med den ofta simpla låtuppbyggnaden och repetitiva refrängen som lätt sätter sig på hjärnan redan första gången man hör den så håller låtarna helt enkelt inte i längden. Jag tror det måste krävas någon väldigt märklig typ av person för att kunna lyssna på ”Baby”, ”Gubben i lådan” eller ”Från och med du” regelbundet i mer än några veckor utan att tröttna. Men det är väl det som utmärker pop-musiken – precis som allt annat i vårt samhälle är det slit-och-släng som gäller. Man konsumerar musik, tröttnar efter en stund och hittar något nytt i den ständigt forsande strömmen av ny radiomusik.

Daniel Adams-Ray gick från att göra kommersiell radio-hiphop i Snook till att bli popartist istället. Att han kritiserats för att han bott på Lidingö tycker jag är tämligen barnsligt. Personligen tyckte jag Snook hade ett par sköna låtar men eftersom jag inte kände att det fanns någon större mening med eller omsorg bakom texterna så dog intresset ganska snart. Han har ganska skönt drag i flera av sina låtar men ger mig rysningar när han på den i övrigt rätt bra låten ”Gubben i lådan” låter som musiksveriges skamfläck Kråkan Hellström när han sjunger ”för dig ska ja…” i refrängen. Det fåniga gitarrklinkandet i låten ”Vitt” hade jag också gärna varit utan.

Oskar Linnros gick också från att göra kommersiell radio-hiphop i Snook till att bli popartist istället. Till skillnad från Adams-Ray och Bieber har jag inte kunnat undgå att känna till Linnros genom min taktik att aldrig lyssna på radio, eftersom Simon, Lars son som sjunger och spelar gitarr, själv har spelat och sjungit hans låtar hela hösten. Generellt sett är det inte lika mycket drag i Linnros låtar som i Adams-Ray. Linnros musik funkar helt okej som bakgrundsbrus på nåt café. Inte heller Linnros kunde hålla sig borta från lite fånigt klinkande på gitarren på ”Annie Hall”.

Justin Bieber är tydligen ett youtube-fenomen som med hjälp av Usher nått ut till världens alla småtjejer. Låten ”Baby” inleder albumet och är så provocerande (eller perverst, som professor Falkemark hade sagt) dålig att det var den enda låten på alla dagens album som jag hoppade över efter att ha lyssnat på halva. Efter det inledande bottenmärket rycker han dock upp sig med låten ”Somebody to Love” som till och med får mig att digga. Jag gillar den låten på samma sätt som jag tycker flera av Timberlakes låtar är sköna. Han utnyttjat en skön beat och leker med olika rytmer när han sjunger. Sista delen av låten blir dock tjatig och känns som en utfyllnad i brist på fler verser. Resten av låtarna passerar som ett jämnt blaha tills skivan är slut.

Åt fanders med internationell politik. Det är ju bara en massa egoistiskt drivna aktörer ("stater") som skyller på att bara för att det inte finns någon världsregering som kan straffa idioter så ska dom passa på att förstöra så mycket som möjligt för allt och alla genom att upprusta, kriga, miljöförstöra och utfiska eftersom dom har bestämt sig för att utgå från att alla andra stater också är dumma i huvudet och tänker göra så. Vilken självuppfyllande profetia! Vilket genidrag!

"Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag."

Det är ju dagisnivå på det hela där alla antingen vägrar om inte millimeterrättvisa uppnås eller där den med längst kärnvapenkuk dikterar villkoren. Ingen vågar gå ensam först utan alla kräver att alla tar ett exakt lika stort steg framåt exakt samtidigt. Dom som övervakar världens användande av kärnkraft ska främst kontrollera alla kärnvapenfria stater medan skurkarna som samlar stidsspetsar på hög slipper visa något för någon. Sen finns det även ett land som har total immunitet mot sanktioner och kritik eftersom invånarnas förfäders släktingar dödades av en tysk idiot. Ett annat land satsar alla sina pengar på att åka till andra sidan jorden och starta krig för att skapa fred samtidigt som det dras med stora sociala klyftor och vapenproblem på hemmaplan. Ett tredje land har stort behov av att vara med på internationell TV och bygger därför dyra kärnvapen medan befolkningen svälter.

Bättre är inte dom som skriver om den internationella politiken. Istället för att försöka komma med lösningar så ägnar dom sin energi åt att ge olika förklaringar på varför alla stater är kukhuvuden. Och trots att alla deras teorier var och en för sig är uppenbart ofullständiga och bara i bästa fall förklarar en liten bit av helheten så verkar författarna med religiös fanatism framhålla sin egen teori som komplett och bättre än alla andra. Genom att beskriva och förklara staters historiska och nuvarande agerande skriver dom handböcker i hur man resonerar som en idiot. Ledarna för staterna läser och följer instruktionerna. Så går det runt i en evig nedåtspiral. En blind styr en döv. Eller nåt.

Jag är rädd för att fylla min fritid. Jag är rädd för att vara uppbokad och vara upptagen eftersom det, om jag var det, skulle kunna innebära att jag går miste om något ännu bättre. Jag är rädd för att vara offline eftersom någon kanske skulle vilja få tag på mig just då. Jag är rädd för att ha en inbokad träning varje torsdag eftersom jag då skulle bli tvungen att tacka nej ifall någon annan möjlighet dök upp. Det var mycket därför som jag aldrig gick med i någon idrottsförening som liten. Inte som äldre heller för den delen, med ett undantag vilket var Ringmurens Cykelklubb under en säsong eller två i högstadiet. Som om jag hela tiden går och väntar på att The Ultimate Opportunity ska dyka upp och vara en engångsföreteelse som inte kan bokas om. Som om inte all dötid mitt hittillsvarande agerande resulterar i skulle kunna fyllas med mening som långt mer än uppväger det jag eventuellt skulle gå miste om. Jag är helt enkelt korkad!

Långsamt börjar jag inse det faktumet och långsamt börjar en insikt om att jag borde förändra mitt beteende inställa sig. Och vilket tillfälle skulle vara mer lämpligt för förändring än flytten till Uppsala? Det kommer redan vara en ny värld där jag bor i studentkorridor, där det är fika på nationen varje lördag, där det tydligen är runt ett seminarium i veckan när man pluggar statsvetenskap och där nationen håller gasquer med jämna mellanrum där man ska ha mörk kostym och slips, sjunga sånger som jag inte kan texten på, titta åt rätt håll i rätt ordning när man skålar och avsluta med party på dansgolvet i genomsvettiga finkläder. Jag kan lika gärna slänga in en nybörjarkurs i Judo på torsdagskvällar och parkour på söndagar – jag kommer dö av förändring ändå så vad spelar det för roll? It’s better to burn out than to fade away!

Kanske går jag in i väggen. Kanske bryter jag ihop. Kanske blir jag en helt ny människa och upptäcker att jag inte behöver traggla mig igenom någon jäkla utbildning för att ta mig dit jag vill och göra det jag är bra på. Kanske blir jag proffs-traceur (utövare av parkour), författare, en underbar far, undersökande journalist, en stor talare, en engagerad lärare, ekobykollektiv-entreprenör, ledare för en ny 68-rörelse i modern tappning som river ner storebror och klär av honom, får alla att förkasta materialismen, konsumismen och den egna ekonomiska vinningen som incitament och ställer om Sverige och resten av världen till miljöfrämjande samhällen som inte skadar utan gynnar natur, miljö och klimat genom sin existens.

"God gives us dreams a size too big so that we can grow in them. "

Jag har en jobbig känsla i bröstet. Jag vet inte om det är ångest, ånger, sorg, stress, förväntan, spänning, nervositet eller något annat. Kanske är det allting. Ångest över det kaosartade tillstånd jag befinner mig i med både tenta och flytt. Stor förvirring kring plugget, mycket planering och tänkande kring flytten, saker och kläder i hela rummet i väntan på packning. Ånger över det jag inte varit och det jag inte gjort under hösten. Att jag inte varit mer drivande eller på och att jag inte varit bättre på att visa vem jag är och vad jag känner. Sorg över det jag nu delvis lämnar. Familj, hem och uppskattade klasskamrater som jag är frustrerad över att inte ha lärt känna bättre. Stress över att jag är så seg och ineffektiv. Jag har så mycket tid men får så lite uträttat. Förväntan på vad Uppsala har att erbjuda. Upp till bevis nu om studentstaden verkligen är allt den utger sig för att vara. Spänning inför nya möten och utmaningar. Hittar jag någon som tar tag i mig och drar med mig eller kommer jag hitta styrkan att själv ta mig fram och nå en plats och få en roll där jag trivs? Nervositet inför det helt okända. Hur kommer det vara att bo själv utan rumskamrat men samtidigt dela dusch och kök med sex stycken ännu helt främmande människor?

Jag vet att jag skrivit om det förut men det här är en redogörelse för min boendesituation (räknat som minimum ~2 veckor på ett och samma ställe, men oftast längre) med början på våren 2008 och fram tills i slutet av januari 2011:

Hemma hos mamma på Gotland -> Inneboende hos vänner -> Själv med rumskamrat - > Hos mamma i Göteborg hus 1 -> ”Bo i bilen” och hos vänner på Gotland -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Oslo lägenhet 1 med rumskamrat -> Oslo lägenhet 2 med rumskamrat -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Asienresa -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Hos Gustav och hans mamma på Gotland -> Hos mamma i Göteborg hus 2 -> Uppsala

Lite påfrestande för en kille som egentligen skulle vilja vara rätt stadgad, omge sig med goda vänner och kunna odla sin trädgård.

När jag skriver ett enligt mig uppenbart humoristisk och tramsigt blogginlägg om män i bebiskläder förstår vissa ingenting. Ni undrar om jag verkligen menar allvar, om det på något sätt är en fråga som jag brinner för och ni ifrågasätter om mina uppenbart knäppa och provocerande liknelser verkligen är riktiga och rättvisa. Visst ligger det väl något i det jag skriver, det är mest effektfullt så länge man lyckas hålla sig på gränsen mellan trams och seriositet, men jag gör det mest för att det är roligt. 

Samma sak gäller när jag i ett samtal slänger ur mig en åsikt eller ståndpunkt som ofta avviker från er andras. Det gör jag inte för att jag känner något behov av att hävda mig, att visa var jag står. För det mesta är det snarare ett försök att provocera, ifrågasätta och sporra till diskussion. Det är test för att se om någon hakar på och slänger käft en stund för att det är roligt. Man försöker känna av var dom andra i gruppen står och så intar man motsatt extremposition och hoppas på mothugg. Så kan man leta argument och pröva nya teser och till sist hamna vid den punkt då bara trams återstår och då enas i ett skratt utan att någon har tagit illa upp. Jag finner den sysslan tämligen underhållande! När det istället möts med tystnad eller begrundan är testet misslyckat.

Vad jag menar är att ni generellt sett tar mig på för stort allvar. Driv med mig, ge mig mothugg, retas och diskutera, det är det jag vill! Det som hindrar mig är bara era förväntningar och min vetskap om dom. Därför brukar det generellt sett vara lättare för mig att lyckas med mina ”test” via bloggen och facebook. Där har jag tid att formulera mig på sätt som är svårare för er att missförstå som fullt seriösa inlägg. En ;) ;P eller ;D kan exempelvis vara tecken på att jag retas eller provocerar. Håll utkik eller utmana mig själv! ;)

På tal om allt och ingenting, små och stora, män och kvinnor, bebisar och vuxna och dom där konstiga människorna som tycker att goa, fina, häftiga och knäppa saker och ting är äckliga helt utan anledning vill jag framföra den bestämda åsikten att det inte är något fel med att en könsmogen person med penis har på sig en ”One Piece”, alltså en inomhusoverall (tydligen även känt som ”sparkdräkt”). Nu kanske någon frågar sig vem i all sin dar som skulle ha något att invända mot en sådan banal sak, men det ska jag säga er, att det finns människor i denna värld, undangömda i små lägenheter på Hisingen eller på gator och torg i detta avlånga lands avlägsna och gråa hörn i öster (Stockholm alltså) som  vid åsynen av en sådan företeelser förfäras så till den milda grad att dom, i sin upprördhet, gaddar ihop sig på det sociala nätverket och utan att sky några medel trackar ner på var och en som ovetande om faran står upp för den självklara rätten för var och en att välja att bära bekväma kläder.

Dessa naiva människor chockeras vid åsynen av den utbuktning på klädesplagget som indikerar platsen för mannens penis och tycks äcklas av det faktum att den finns där. Kalsonger och One Piece räcker tydligen inte, dessa människor tycks kräva att mannen murar in den, klämmer fast den mellan benen eller helt enkelt opererar bort den – vad som helst för att dom ska kunna få behålla sin nyfikenhet på om det faktiskt är en man dom ser eller inte.

Ett argument som framförs är att det inte är ”hett” och att plagget enbart ska få bäras i ”hemmets lugna vrå”. Tämligen många skulle försvinna från världens gator in i hemmets lugna vrå om alla som inte hade heta kläder hänvisades dit. Det känns ungefär lika tidsenligt som att kräva att homosexuella bara får vara homosexuella ”behind closed doors”. Tydligen har meningen med kläder gått dessa personer helt förbi. Vi bor i ett land på relativt kyliga breddgrader. Kläder är något vi tar på oss för att skydda oss mot väder och vind som annars skulle plåga våra nakna kroppar. Dessutom är det en angenämare upplevelse att slita ut sina kläder än att skada sin ömma hy. Möjligtvis skulle någon kunna argumentera för att vi även har kläder på oss för att försöka med omöjligheten att undanhålla sanningen om könsorganen för barn eller för att förhindra att människor blir sexuellt upphetsade i olägliga situationer (vilket skulle förutsätta att bara o-heta kläder skulle få bäras). När nu kläder i vilket fall som helst ska bäras vore det ju väldigt märkligt om vi var sådana självplågare att vi valde bort bekväma kläder till förmån för osköna kläder.

Ett ännu märkligare argument jag stött på är att män i One Piece ser ut som vuxna bebisar och att det är fel eftersom bebisar är ”äckliga”. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men kanske är det lämpligast att ta det i ordningen som orden här är framförda. Jag vet inte om det ses som ett problem men eftersom allt verkar vara möjligt i dessa personers värld utgår jag från att dom ser det som ett problem om män ser ut som vuxna bebisar. För det första – är det inte upp till mannen att bestämma vilka kläder han ska ha? För det andra – om han nu ser ut som en vuxen bebis och själv har valt att klä sig så, vad är det då som är fel med det? För det tredje – är det inte roligt och skönt med folk som bryter trender och sätter nya? Den största gåtan är dock varför det skulle vara fel för att bebisar är ”äckliga”. En man i en One Piece liknar en bebis på det positiva sättet – han är cool eftersom han har bekväma kläder snarare än det som betraktas som hett eller normalt och han kan möjligtvis men inte nödvändigtvis bli lite gullig på samma sätt som en bebis. Visst finns det saker med bebisar som är äckliga, exempelvis när dom spyr, äter utanför munnen eller bajsar. Men likheterna mellan en man som tar på sig en One Piece och en bebis består väl inte i att båda spyr, äter som grisar eller bajsar gul och stinkande sörja?

Kristina (aka Kriss) i sin One Piece: