Jag uppskattar ofta tystnad och ensamhet. Det behövs avbrott i vardagen med jämna mellanrum; tid att hämta andan, tid att känna efter och tid att reflektera. I tystnad och ensamhet kan man tillåta sig, och ta sig tid, att känna efter hur man faktiskt mår och vad man faktiskt vill. Det är ur tystnad och ensamhet som klarsynta och välformulerade tankar och idéer ofta formas. Men tystnad är inte något som bara följer med ensamhet, den är mer än så. Upplevd i någon annans sällskap kan tystnaden lika väl markera klyftor som att knyta band. Vilken effekt den får är helt upp till dom båda närvarande.

På sätt och vis kan tystnad tillsammans med någon ses som ett prov på tryggheten personerna emellan. Det är bara med dom lojalaste av vänner, människor jag alltid vet var jag har någonstans, som tystnaden är avslappnande. Om det är tystnaden själv som gör det, eller om det bara är det faktum att tystnaden känns bra, det vet jag inte, men jag fylls dessa gånger av en känsla av närvaro, lugn och välbefinnande. Inga rastlösa suckar, inga hummanden och inga utfyllnadsgäspningar, bara otvungen tystnad. Blickar som möts och ett leende eller skratt som delas, för man vet båda två att man finns där och trivs med lugnet.

När jag tänker på denna sorts tystnad får jag alltid upp samma bild i huvudet. Det är en sommarkväll och och solnedgången speglar sig i vattnet på den skogsomgärdade sjön Rinnern i Värmland. Vinden viner runt öronen på mig där jag sitter i fören på den lilla motorbåten som min barndomsvän Jahmi kör oss i. I båten ligger ett par fiskar, gäddor och abborrar, som fått sätta livet till då dom svalt våra drag för glupskt för att kunna återlämnas till vattnet levande. Efter några timmar av rogivande fiskande med bara fåtalet utbytta fraser och ord av ren praktisk karaktär är vi nu på väg tillbaks hem till Rinneforstorpet; till den sprakande brasan, den goda maten och dom varma människorna, till min tillflyktsort i denna värld. Vi sitter mitt emot varandra i båten, njuter av den vackra omgivningen och den friska luften. Som vanligt skulle jag just där och just då vilja ha med mig kameran och ta kort på det jag ser, sittandes bakvänt i fören på båten. Jahmi, blickandes ut över sjön när han på gammal vana kryssar mellan grunden och skären, och bakom honom en storslagen himmel, granarnas silhuetter, dom små öarna och fåglarna, skådespelet i vattnet där himlens färger och molnens former blandas i vågornas virrvarr bakom båten. Väl framme vid bryggan kommer vi mötas av gamla Bullan, katten som hungrig väntar på att få ta del av vår fångst. Fiskrensning och fjällning är inget vi ser fram emot, men vi gör det ändå. Har vi dragit upp och tagit livet av fiskar så ska dom ätas också.. Trots att timmarna på sjön med Jahmi är så tomma på ord är dom fyllda med vänskap, och värda mycket mer än otaliga timmar av småprat.

"Denis sitter bredvid mig. Han säger ingenting. Han sitter med mig i tournefortians skugga med benen vitfläckiga av sand. Han är inte som de andra barnen, de som bor på de vackra egendomarna. Han behöver inte tala. Han är min vän och hans tystnad här bredvid mig är ett sätt att säga det." - J.M.G Le Clézio, Skattsökaren